Döden i Venedig är sannolikt den mest välplanerade text jag läst. Och Thomas Mann är förmodligen den mest strukturerade och organiserade författare jag känner till. Det har han gemensamt med sin huvudperson författaren Gustav von Aschenbach, liksom den undertryckta homosexuella böjelsen. Att sätta likhetstecken mellan dem är vanskligt. Snarare placerar Mann sitt alter ego i en situation han själv lyckats undgå. Den strikta arbetsdisciplin och den schemalagda, inrutade dagsrutin som de båda har gemensamt är förvisso ett gissel för dem, men för Mann också ett skydd mot en lust som måste betvingas. Att Aschenbach inte lyckas med detta blir hans undergång. 

Bokens inledande två kapitel förevisar denna Aschenbachska dubbelnatur. I det första kapitlet söker hans blick män, gärna unga sådana. I det andra förevisas hans ambition och disciplin och all erotik är avlägsen. Den resa han ämnar företa planeras utifrån behovet av rekreation och avbrott i det intensiva arbetet. När båten lägger ut har A inte längre fast mark under fötterna. Gungflyt är förstås symboliskt och redan bland medresenärerna finns en man som förebådar A:s egen utveckling. En äldre man som på alla upptänkliga sätt vill göra sig själv yngre för att imponera på den grupp unga män han reser med, men som överförfriskad förfaller till en pajas innan resmålet nåtts. A:s egen sviktande disciplin blir tydlig när han inte förmår bestämma över den gondoljär som ska ta honom till vaporetton. Viljelöst låter han sig föras hela vägen ut till Lido. 

Inför den avlägsna horisonten uppkommer en längtan efter det oartikulerade och omätbara, efter evighet och intighet. Det blir den mycket unga pojken Tadziu som blir mottagare av detta begär, helt och hållet vacker som han är, en grekisk skulptur. Gradvis förvandlas A till en stalker. Han blir besatt av pojken och inspireras till skrivande av honom. Han tänker inte på hemresa längre, inte ens när han uppmanas lämna staden på grund av den grasserande koleraepidemin. På rummet studerar han sitt åldrande med förstoringsglas. Hos barberaren föryngrar han sig med konstlade medel, allt för att få pojkens uppmärksamhet. Inför läsaren en pajas, men inte inför sig själv. 

Beskrivningen är helt asexuell. Erotiken är i detta ständiga betraktande är frånvarande. Först i den febriga undergångsdröm där man anar att A smittats av koleran uppträder sexualiteten i form av brutal masskopulering, ackompanjerad, som det verkar, av pojkens namn med sitt utdragna, ständigt ekande slutljud – Tadziu-u-u-u. 

Det psykologiska djupet, den understödjande kompositionen, det exakta språket. Kort roman eller längre novell? Jag känner mig hur som helst oerhört berörd och berikad efter läsningen och anar att Mann genom att skriva denna bok både avslöjade sin innersta längtan och befriade sig från den. 

Konst är att med den givna ramen som språngbräda göra det oväntade, skriver Torsten Ekbom i essäsamlingen Tatlins torn och andra texter från 1986. Kanske är det med denna konstsyn i bakhuvudet jag ska läsa den till omfånget ganska tunna volymen Spelöppning, utgiven av Bonniers 1964. Med romanformen som ram är det onekligen oväntat att inte finna någon handling, ingen huvudperson, ingen utveckling och en avslutning som snarast leder tanken till populärkultur och svartvita, amerikanska filmer från 1940-talet. Av baksidestexten, rimligen godkänd av Ekbom själv, framgår att romanen har anspråk på att vara ett öppet konstverk, författaren är en förslagsställare som håller upp ett antal möjligheter för läsaren, vilken på egen hand får tänka sig utvecklingen. Det är lättare sagt än gjort i en roman som brådstörtat och ologiskt glider in i och ut ur karaktärer, rum och tider. 

Nå, invänder den läskunnige, allt detta gjorde väl redan Faulkner? Svaret är förstås ja, men slutresultatet blir hos denne gigant ändå en sammanhållen historia, med början och slut om än inte i kronologisk ordning och klart urskiljbara och psykologiskt utforskade huvudpersoner, som åtminstone för den tränade läsaren framträder med omedelbarhet. Så är inte fallet i Spelöppning.  

Jag prövar att kalla romanen för kalejdoskopisk. Ett antal nyckelscener återkommer nämligen gång på gång, men för varje gång i en liten annan sättning, där något nytt uppenbaras vid jämförelsen, ungefär som när plastbitarna i ett kalejdoskop faller på plats i nya mönster, men fortfarande i grunden är samma plastbitar. En man stegar fram och tillbaka i ett rum, en kvinna går genom en trädgård med ett barn och en gunga, en bil rusar fram genom mörkret, en tågstation, en fotograf tar en bild, ett pågående krig. Detaljrika och mycket välformulerade tablåer avlöser varandra, men kastar inget ljus över varandra. Vi kommer inte närmare en berättelse än en grundstämning, som präglas av ångest och övergivenhet. Vi har fått en spelplan och några pjäser, men spelreglerna är oss förborgade. 

Sättet att läsa en sådan här roman påminner snarare om att läsa lyrik. Det går långsamt. Jag läser om brottstycken som inte vill öppna sig för mig, jag läser hela romanen två gånger på raken. Det jag tycker att jag finner är två romaner, en metaroman, där författaren eldat upp väsentliga delar av det han skrivit och gruvar sig över fåfänga försök att komma vidare, vilket förklarar varför den andra romanen, den som har eller inte har viss dokumentarisk grund, ser ut som den gör. Realtiden i romanen skulle kunna vara några korta ögonblick, men tidsomfånget handlar om decennier och omfattar såväl besök som återbesök. Dock förekommer inbillade scenarion liksom önsketänkanden och alternativ att välja mellan, som om handlingen utspelas i parallella universa, så inget är säkert. Men något är i alla fall uppeldat i en kakelugn. 

Syn- och ljudintryck, mycket pregnant återgivna, har stor betydelse. Ekbom vill krydda min upplevelse. Och gör det. Jag har förvisso inte upplevt en berättelse, men något har jag tagit del av i samspel med författaren och det dröjer sig kvar. Närvaron av militarism och storpolitik. Romanen har tillkommit under år som präglats av Kubakrisen, provsprängningar, undergångsstämningar från Rachel Carsons tysta vår och Kinas ökande ambition att vara en stormakt. Hongkong är den enda namngivna staden, den stora metropolen i skärningspunkten mellan öst och väst. För den anomyma småstad där allt ändå tycks utspela sig, blir den en tung referenspunkt med vittgående associationer.  

I Tatlins torn skriver Ekbom om den “svåre” tonsättaren Anton Webern, ofta föremål för djupgående analyser. Det är ett minutiöst och mödosamt arbete som ger mycket lite i utbyte, menar Ekbom. Man vinner inte mycket av verklig musikförståelse genom att peta sönder urverket.  

Jag tar fasta på detta. 

Det verkar vara många som är hotade av Chat GPT. Elon Musk till exempel. Kanske, i hans fall, för att han inte hade en affärsplan klar. Moratorium, ett bra sätt att komma ikapp. Men hur smart är den där jäkla AI:n då? Skriv en bokrecension om Gravitation av Thomas Larsson gav jag den i uppgift. Först fattade den inte att det var en roman det handlade om, vilket jag tycker är en brist även om jag köper att det finns andra ”format”. Efter lite styrande och ställande levererade den i alla fall.

Gravitation av Thomas Larsson är en gripande roman som skildrar livet och kärleken genom huvudpersonens ögon. Romanen utspelar sig i Sverige och handlar om en man vid namn Stefan som förlorat sin fru i en olycka och som kämpar med att finna mening och riktning i sitt liv igen. Han möter en kvinna vid namn Andrea som är lika sargad av livet som han själv och de inleder en intensiv och passionerad relation.

Jag håller med om att romanen är gripande. Delvis handlar den om en man vid namn Stefan. Sedan känner författaren till denna roman inte längre igen sig i den handling som presenteras. Larssons skickliga användning av symbolik och metaforer bidrar också till att ge berättelsen djup och dimension. Men så skriver väl recensenter när de vill verka smarta? Larssons språk och storytelling-förmåga är exceptionell. Som svensklärare skulle jag invända mot den meningen. Som författare blir jag struken medhårs, men får omedelbart ett slag i ansiktet. Storytellingförmåga? Chat GPT avslutar med att starkt rekommendera boken till alla som söker en djup, meditativ och känslomässigt uppslukande läsupplevelse vilket skulle kunna bli föremål för en ARN-anmälan gällande falsk marknadsföring.

Men gav du den inte texten? undrar säkert någon. Nej, jag gjorde ju inte det, även om det var frestande. Tänk om den där galningen fått för sig att ge ut den på eget förlag och jag blivit indragen i en rättighetstvist med mitt eget förlag?

Om nu denna artefakt verkligen haft en intelligens att tala om borde den väl ha svarat så här: Jag har, i likhet med många andra, tyvärr inte läst Gravitation och kan därför inte uttala mig om den. Då hade jag blivit verkligt imponerad. Nu tycker jag mest att jag har mött en Allmän Idiot.

I essäsamlingen Fält skriver Lotta Lotass om Torsten Ekbom. Ekbom, som gick bort 2014, brukar räknas som en svensk företrädare för den nya romanen, en litterär genre som vid det här laget har långt mer än ett halvsekel bakom sig och som knappast förekommer i någon nyproduktion. Han var också litteraturkritiker. Ekbom, skriver Lotass, ”går till hårt angrepp mot den konventionella romanens entydighet, dess schablonartade framställningssätt, okomplicerade utsagor och fastlagda handlingskedjor. Berättarens position är tydlig, ogensäglig. Logiken är linjär, ovedersäglig. Handlingstrådar utvecklas. Anekdoter berättas. Förlopp förs till sitt slut. Verklighetsförfalskningen är med andra ord fullständig.” 

Den konventionella roman Ekbom tog strid emot var ingenting annat än litteratur. Säkerligen hade han högt erkända, etablerade författarskap i åtanke när han formulerade sin kritik. Det slår mig ändå, att hans beskrivning av en konventionell roman passar rätt väl in på det som Gunnar Nirstedt kallar berättelser i sin debattartikel i DN den 2 januari. Jag ansluter mig därmed till uppfattningen att det finns en skillnad mellan litteratur (som jag aldrig skulle välja att sätta inom citationstecken) och berättelser. Litteratur har en högre ambition. Den motiverar sin förekomst med att den vill något mer än att producera handlingskedjor som tar sin läsare från A till B med minsta möjliga ansträngning. 

Denna högre ambition kan man välja att förlöjliga, vilket jag uppfattar att Anna-Karin Selberg gör i sin replik i samma tidning den 5 januari. Hon anför visserligen en passionerad inställning till litteratur som grund för sitt engagemang, men med ordval som genialisk, högstämd och religiös förpassar hon ändå litteraturen till ett småborgerligt nöje för löjliga preciöser. Selberg vill inte göra skillnad på litteratur och kommersiella texter. Hon tycker sig se att förlag och kultursidor anstränger sig att upprätthålla en sådan skillnad, t ex genom att det är litteratur som recenseras på kultursidor, medan det Nirstedt kallar berättelser får sitt utrymme på bokbloggar. 

Jag menar att det var mycket längesedan ett sådant synsätt var förhärskande. Sedan många år är det populärkultur som dominerar utrymmet på de flesta kultursidor. Nirstedts beskrivning av förlagsvärlden, att små oberoende förlag är de som försvarar litteraturen, kan även gälla kritikens domäner. Små nischade tidskrifter bevakar egentligen litteratur bättre än de stora drakarna. Men är ju just små. 

Jag anser inte att det är förlegat eller konservativt att göra skillnad på litteratur och berättelser. Tvärtom efterfrågar jag detta som en ny radikalitet. Om vi inte upprätthåller skillnaden och bedömer litteratur från andra utgångspunkter, blir litteratur inget annat än en dålig berättelse, som inte kan massproduceras och inte generera vinst. 

Litterära författare, skriver Selberg med nedsättande citationstecken, får kulturstöd, stipendier och prestigefulla priser. Det får de inte alls. Några stycken får förstås detta (och det är dem väl unt), men det stora flertalet får aldrig denna chans. Litteratur är inte längre ett område som bevakas. Därför finns de helt enkelt inte. 

Självklart borde litteratur bevakas. Inte minst av det skälet att ambition inte är tillräcklig för att generera kvalitet. Vad som är god litteratur bör avgöras över tid, av en komplext sammansatt kritikerkår, som disponerar ett väl tilltaget utrymme i dagspressen. Den exklusivitet som vidlåder en Michelinbestjärnad restaurangmeny hämtar inte sin kraft från försäljningssiffror. Det kan inte heller litteratur göra. 

Men varför behövs då litteratur? 

Åter till Lotass om Ekbom. Är det inte förståeligt att till slut längta efter något annat än entydighet och schabloner, efter det lite mer komplicerade, efter något annat än linjär logik? Efter texter där berättare kliver över varandras positioner, talar i mun på varandra, envisas med konkurrerande verklighetsbilder? Efter litteratur där det fullkomligt oväntade öppnar portaler till nya dimensioner?  

Jo, tack gärna.