I essäsamlingen Fält skriver Lotta Lotass om Torsten Ekbom. Ekbom, som gick bort 2014, brukar räknas som en svensk företrädare för den nya romanen, en litterär genre som vid det här laget har långt mer än ett halvsekel bakom sig och som knappast förekommer i någon nyproduktion. Han var också litteraturkritiker. Ekbom, skriver Lotass, ”går till hårt angrepp mot den konventionella romanens entydighet, dess schablonartade framställningssätt, okomplicerade utsagor och fastlagda handlingskedjor. Berättarens position är tydlig, ogensäglig. Logiken är linjär, ovedersäglig. Handlingstrådar utvecklas. Anekdoter berättas. Förlopp förs till sitt slut. Verklighetsförfalskningen är med andra ord fullständig.” 

Den konventionella roman Ekbom tog strid emot var ingenting annat än litteratur. Säkerligen hade han högt erkända, etablerade författarskap i åtanke när han formulerade sin kritik. Det slår mig ändå, att hans beskrivning av en konventionell roman passar rätt väl in på det som Gunnar Nirstedt kallar berättelser i sin debattartikel i DN den 2 januari. Jag ansluter mig därmed till uppfattningen att det finns en skillnad mellan litteratur (som jag aldrig skulle välja att sätta inom citationstecken) och berättelser. Litteratur har en högre ambition. Den motiverar sin förekomst med att den vill något mer än att producera handlingskedjor som tar sin läsare från A till B med minsta möjliga ansträngning. 

Denna högre ambition kan man välja att förlöjliga, vilket jag uppfattar att Anna-Karin Selberg gör i sin replik i samma tidning den 5 januari. Hon anför visserligen en passionerad inställning till litteratur som grund för sitt engagemang, men med ordval som genialisk, högstämd och religiös förpassar hon ändå litteraturen till ett småborgerligt nöje för löjliga preciöser. Selberg vill inte göra skillnad på litteratur och kommersiella texter. Hon tycker sig se att förlag och kultursidor anstränger sig att upprätthålla en sådan skillnad, t ex genom att det är litteratur som recenseras på kultursidor, medan det Nirstedt kallar berättelser får sitt utrymme på bokbloggar. 

Jag menar att det var mycket längesedan ett sådant synsätt var förhärskande. Sedan många år är det populärkultur som dominerar utrymmet på de flesta kultursidor. Nirstedts beskrivning av förlagsvärlden, att små oberoende förlag är de som försvarar litteraturen, kan även gälla kritikens domäner. Små nischade tidskrifter bevakar egentligen litteratur bättre än de stora drakarna. Men är ju just små. 

Jag anser inte att det är förlegat eller konservativt att göra skillnad på litteratur och berättelser. Tvärtom efterfrågar jag detta som en ny radikalitet. Om vi inte upprätthåller skillnaden och bedömer litteratur från andra utgångspunkter, blir litteratur inget annat än en dålig berättelse, som inte kan massproduceras och inte generera vinst. 

Litterära författare, skriver Selberg med nedsättande citationstecken, får kulturstöd, stipendier och prestigefulla priser. Det får de inte alls. Några stycken får förstås detta (och det är dem väl unt), men det stora flertalet får aldrig denna chans. Litteratur är inte längre ett område som bevakas. Därför finns de helt enkelt inte. 

Självklart borde litteratur bevakas. Inte minst av det skälet att ambition inte är tillräcklig för att generera kvalitet. Vad som är god litteratur bör avgöras över tid, av en komplext sammansatt kritikerkår, som disponerar ett väl tilltaget utrymme i dagspressen. Den exklusivitet som vidlåder en Michelinbestjärnad restaurangmeny hämtar inte sin kraft från försäljningssiffror. Det kan inte heller litteratur göra. 

Men varför behövs då litteratur? 

Åter till Lotass om Ekbom. Är det inte förståeligt att till slut längta efter något annat än entydighet och schabloner, efter det lite mer komplicerade, efter något annat än linjär logik? Efter texter där berättare kliver över varandras positioner, talar i mun på varandra, envisas med konkurrerande verklighetsbilder? Efter litteratur där det fullkomligt oväntade öppnar portaler till nya dimensioner?  

Jo, tack gärna. 

Jag deltog i ett möte för en tid sedan. Där användes ett tekniskt uttryck, fullt begripligt, men likväl hade jag inte hört det. Att suicidera. Akten blev odramatisk, lite som att injicera eller inhibera. För det är så vi vill prata om det. Händelsen som sådan tonas ner så mycket som möjligt. Allt fokus är på konsekvenserna, det som kommer efter, det tunga, outhärdliga, onödiga och tragiska. Eller på det som kom före, som handlar om vad som aldrig blev gjort. Det förebyggande och motverkande. Det som till varje pris borde ha skett för att undvika det tunga, outhärdliga, onödiga och tragiska.

Jag har skrivit två böcker där självmord har någon väsentlighet för handlingen. Eller stor. Läsaren kan ju tycka något själv om den saken. Relativt unga människor, med barn och utan. Med mycket liv framför sig förstås. Tungt, outhärdligt, onödigt och tragiskt att de tog sina liv. Vare sig det skett våldsamt eller lite mer i smyg rör det upp oerhört starka känslor. Skuld, skam, sorg och saknad. Under lång tid. Så måste det få vara. Särskilt känslan av skuld kan vara långvarig och svår.

Dessvärre tror jag att vår tabuisering av självmord kan göra de efterlevande en björntjänst. Till varje pris måste vi förhindra dessa suicider. I yrkeslivet ska vi gå kurser dels för att lära oss känna igen den suicidale, dels för att veta hur vi ska hantera honom. Att inte se tecknen inom familjen är närmast en dödssynd. Varje framgångsrikt suicid är ett stort misslyckande för alla som befunnit sig i någon närhet av… den sjuke. För i suicidalsamhället är självmord en sjukdom, som inte bara går att bota, utan som ovillkorligen ska botas. Ingen, inte en enda, får gå förlorad.

Det känns inte som om vi har förflyttat oss särskilt långt från självspillingen som lades i ovigd jord. Självmordet döms snarast hårdare idag. Men det är inte den sjuke som lastas. Arbetskamrater, släkt, vänner och familj. Det var de som inget gjorde, inget såg.

Det jag vill skriva – fast jag är lite rädd för att göra det, när det nu ser ut som det gör – är att jag tycker att man har rätt att ta sitt liv. När verklighetens omständigheter är så kvävande tunga att det yttersta känns som en befrielse, då får man. Utan att någon annan ska behöva dömas. Precis som med andra dödliga sjukdomar har man rätt att dra en gräns. Hit men inte längre. Här upphör min kamp.

Det finns de som klarar sig igenom. Dem kan man glädjas med. Läs William Styrons Ett synligt mörker. En av de starkaste skildringar av depression jag läst. Att han stod ut ska inte medföra ett krav på att alla andra ska det. Jag vet förstås att det gör ont att mista någon i självmord. En avtabuisering borde åtminstone göra det lite lättare.

Jag skrev en berättelse en gång. Jag hade den från början. Jag skulle från A till B. Allt annat var oväsentligt och underordnat resan från A till B. Sedan satt jag, en timme om dagen, och knattrade mig fram på tangentbordet längs den upptrampade stigen. När jag kom till B var berättelsen färdig. Resan hade varit intensiv och utan överraskningar. Det var just inget mer än en berättelse.

Jag tänkte, att jag hade en färdig berättelse. Att jag borde göra något mer av den. Jag borde placera lite rundare karaktärer i den till exempel. Jobba med språket. Kanske hacka sönder den där upptrampade stigen, göra resan lite mer spännande. Sedan satte jag mig, en timme om dagen.

Men det går ju inte. Den färdiga berättelsen stämmer inte. Personerna som nu börjat befolka den kan helt enkelt inte ta sig till B med bibehållen trovärdighet. De går sina egna vägar. Jag måste följa dem i hasorna, en timme om dagen, iaktta och berätta. Långsamt förändrar de min berättelse. B sjunker ner bortom horisonten.

Jag vet inte längre vart jag är på väg. Men en sak är klar. Resan är full av överraskningar. Det här är något mer än bara en berättelse. Jag kan nog utan problem resa två timmar om dagen. Tills en dag när jag är framme någonstans.

I Dagens Nyheter skriver min förläggare Gunnar Nirstedt (22/10) om varför en kulturkanon är en riktigt dålig idé. Och visst blir det galet när kulturignoranter och knätofskramare som aldrig verkar ha läst en riktig bok ska pressa på svenska folket en litteraturkanon också om de inte själva ska bestämma dess innehåll. Gunnar vill hellre ha ”en läroplan som ger unga människor förmågan att förstå texter av skilda slag”. Till vardags är jag utbildningschef i en liten Norrlandskommun och vet att vi på den punkten ständigt misslyckas och under många herrans år ständigt har misslyckats. Vilket är förklaringen till att vår litterära kanon förflyktigats.

För visst fanns en kanon. Inte en som beslutats av makten, så brukar det inte gå till i demokratier, utan en som vuxit fram genom att åtminstone väsentliga delar av folket besuttit såväl snille som smak, för att nu låna valspråk från ett annat gäng.

Jag tror till exempel att Gunnar och jag, i samtal över ett glas vin eller två, skulle vara hyfsat överens om ett relativt stort antal verk och titlar som ovedersägligen utgör en del av en svensk kulturskatt. Inte ens efter tre glas skulle vi kalla det en kanon, men likväl skulle det nog vara en sådan. Att tvinga något av mina barn att ta sig igenom den vore en dålig idé som förmodligen skulle verka avskräckande och knappast utveckla vare sig snille eller smak hos dem. Läsviljan måste, vilket ligger i botten av Gunnars resonemang, utvecklas över tid och styras av nyfikenhet snarare än tvång.

Låt oss på nästa förlagsfest därför rulla fram en riktig kanon och skjuta regeringens kanonplaner i sank.