Blog – Sida 5

Akhenaton, världens första punkare?

Egyptisk konst. Först den långa raden av den tvådimensionella konstens profilställda, mycket bredaxlade faraoner och de tre dimensionernas statyer av dem, antingen sittande med maktens tunga händer stadigt på knäna, eller stående med dem knutna över bröstet och med kraftens och hjärtsidans vänsterfot framförställd, ofta med en liten drottning eller mamma klängande på vaden för att ytterligare förstärka deras väldighet. Sedan ett lika kraftfullt stilbrott som någonsin graffiti på Nationalmuseum skulle kunna utgöra. En farao son bröt mot traditionen.

*Akhenaton och Nefertite, långt ifrån militarismens breda axlar*

Akhenaton var en revoltör, sin tids punkare. Efter att under några år ha konsoliderat sin maktställning kom han ut ur garderoben, avskaffade polyteismen och dess övergud Amon till förmån för den enda guden, solskivan Aton, bröt med prästerskapet och den gamla religionens inflytelserika nätverk, övergav tempelstaden Luxor och huvudstaden Karnak tillsammans med hustrun Nefertite för att grunda en ny stad, Akhetaton, och skapade slutligen sin helt nya konst, där figurerna, framför allt han själv och hustrun, domineras av långsträckta ansikten, svällande höfter och utskjutande magar. Akhenatons konst utgör ett befriande galet inslag i egyptiska samlingar. Det faraoniska allvarets manlighet har bytts ut mot något berusat, dansant och kvinnligt, något mer lustfyllt eller till och med sexigt och något hermafroditiskt, där Akhenaton tävlar med sin erkänt vackra hustru om de yppigaste formerna. Hans händer har övergett den tidigare periodens demonstrativt orörliga poser. Med uppåtlyftade handflator fladdrar de nu mot Aton, tar emot dess fruktbara solstrålar och gör farao till livets och härlighetens gestalt, snarare än dödens och militarismens.

Hur vågade han göra detta uppror? Och vad kostade det honom inte? Nefertite lär ha övergett honom till sist, flydde tillbaka till prästerskapet i Luxor och förstärkte därigenom reaktionen. Som emellertid lät vänta på sig tills Akhenaton var ordentligt död. Då drog de alla, från Abu Simbel till Memfis, en lättnadens kollektiva suck. Allt återgick till det gamla. Lite som när Hitler dog.

Konsten som provokation. Hur viktigt är den inte? En Lars Wilks, en Johnny Rotten.

Akhenatons och Nefertites dotter förmäldes med, jovisst, världens mest berömde farao, trots att han kanske var den mest kortlivade, eller kanske just därför, Thutankamon, som väl, om bortgångne svärfadern fått bestämma, skulle ha hetat Thutankaton. Hans dödsmask i guld är något för sig själv. Men punk är den inte.

Litteraturen som konst

By forfattarenthomaslarsson.se

Medan regnet upphör och solen gradvis tittar fram läser jag en essä om Torsten Ekbom i Lotta Lotass essäsamling Fält. Just nu känner jag mig särskilt glad åt att vara en läsande människa. Både för att den här essäsamlingen är fantastiskt rik på konstupplevelser, till form såväl som innehåll. Och för att jag får möta Torsten Ekbom. Igen.

Ekbom dog 2014, men det fina med författare är att deras kvarlåtenskap lever kvar. Jag minns honom som kritiker i DN, men hade ingen koll på hans skönlitterära produktion, vars huvudsakliga titlar publicerades när jag var en liten pojke som läste Fem-böcker och senare Biggles. Med Lotass hjälp möter jag något av en frände. Jag kommer att behöva brottas med detta författarskap märker jag.

Torsten Ekbom går ”till hårt angrepp mot den konventionella romanens entydighet, dess schablonartade framställningssätt, okomplicerade utsagor och fastlagda handlingskedjor. Berättarens position är tydlig, ogensäglig. Logiken är linjär, ovedersäglig. Handlingstrådar utvecklas. Anekdoter berättas. Förlopp förs till sitt slut. Verklighetsförfalskningen är med andra ord fullständig.” Skriver Lotass. Sedan följer femtio sidor analys av den konventionella romanens alternativ, den nya romanen, med företrädare som Robbe-Grillet och Claude Simon, som jag faktiskt har läst. Snajdigt Lotass, som något av mina barn kunde uttryckt saken. Men jag tror knappast de uppskattar henne.

Bengt Emil Johnsson och Rolf Yrlid har jag heller inte läst. På nytt blir jag glad åt att jag är en läsande människa, en sådan som gärna kurar genom kvällarna med boken i hand. Jag kommer att läsa dem.

Jag misstänker ändå att intrigen är av större betydelse för mig i mitt eget skrivande. Att berätta en historia, att skapa en berättelse, det är vad jag håller på med. Men den – historian, berättelsen – måste tillföras något om det ska vara mödan värt att berätta den. Ett vackert språk, en särskild form, något som höjer den från berättelse till konst. Där vill jag vara, i litteraturen som konstnärligt uttryck, fullt medveten om att de flesta som är glada åt att vara läsande människor ändå inte befinner sig där.

Så kan man fundera efter halvannan timmes Lotass-läsning. Solen bryter igenom i samma stund som den går ned. Det är lördag. Om någon timme är höstgrytan klar. Det har blivit dags för ett glas vin.