Kanske måste man vara examinerad kvantfysiker eller – som författaren själv – matematiker för att fullt ut förstå alla referenser och subtiliteter i Anjet Daanjes Storkens och dromedarens sång, men det räcker väldigt långt att vara halvbildad i dessa diskurser så länge som man är litterärt orienterad och har ett genuint intresse av människor och deras levnadsvillkor oavsett tidsepok. Emily Brontës liv och hennes roman Svindlande höjder är en utgångspunkt för denna roman, men det framkommer framför allt notförteckningen. I stället speglas den berömda författarinnans liv i en fiktiv person, Eliza May Drayden, författarinna till den nedgjorda och senare upphöjda romanen Haeger Mass och liksom Emily begåvad med två överlevande systrar och några som tidigt eller prematurt lämnat jordelivet. Likheter med systrarna Brontë ska för övrigt inte överdrivas. Speglingen sker snarast genom en labyrint av förvridande speglar. Ut ur labyrinten kommer heller inte en berättelse, utan elva stycken, spridda över världen mellan åren 1788 och 2030.
Gränsen mellan levande och döda är i dessa berättelser lika upphävd som den mellan olika karaktärer i skilda tider och rum. Likt en arketypisk figur från folksagans värld ploppar speglingar av Emily/Eliza upp i män som kvinnor. De tillför alla en helt egen och utomordentligt väl beskriven psykologisk dimension till karaktären, som i sin tur genomgår en vagt igenkännlig intrig, där element som andeväsen, anteckningsböcker, syskon, hedar, gravar och den allt överskuggande döden ständigt närvarar. En död levande eller en levande död? I Daanjes värld är skillnaden upphävd. Mönstret anar jag tidigt, men jag får aldrig grepp om det. Små förskjutningar i speglingarna genom roman och tid, eller oväntade vändningar som höjer läsarpulsen. Det här är ett slags parallella universum, ändå utströdda över en tidsaxel, likväl förebådade, nämligen i romanen Haeger Mass, om kvinnan med samma namn som i sin tur uppvisar likheter med såväl sin upphovsperson Eliza som med var och en av de andra kvinnor och män som flyter upp ur historien i kölvattnet av denna roman och som på något sätt förhåller sig till den.
Det låter komplicerat. Det är komplicerat. Men samtidigt något så enkelt och lätt som en sammanhängande berättelse från A till B, där till slut en kvantfysiker, namne med Elizas yngre syster Helen och kanske hennes sentida väsen, kastar lite ljus över Tiden med versal. För mer än något annat är kanske Daanjes bok en roman om just tiden. Redan inledningsmeningen i Storkens och dromedarens sång ger klang åt en tid som tycks oberoende både av ett nu och av sin egen gång. ”Den 12 december 1847 är dagen som avgör Susan Knowles liv, hon är då sextio år gammal och fyra år senare dör hon.” Att över 90% av hennes liv förlupit innan det avgörs är i en bok som denna inget att förvånas av, men så är inte heller tid vad klockan visar eller futiliteter som sekunder och minuter eller år, faktiskt inte ens händelser som följer på varandra, för om ingenting händer, eller ingen registrerar vad som händer, skulle tiden gå förlorad. Ingen Tid, säger nederländska Heleen, skriver nederländska Daanje, passerar om kaoset är så stort att förändring inte längre har någon betydelse.
”Och inte nog med det, tittar man på universums allra minsta beståndsdelar så går det inte att urskilja någon som helst skillnad på en hund som är död och en hund som lever. På kvantnivå lever vi i ett ofattbart kaos, vi är själva gjorda av detta kaos, våra kroppar, våra tankar, och i det kaoset existerar ingen Tid, eftersom det ena kaotiska tillståndet övergår i nästa kaotiska tillstånd, och alltså tycks det som om ingenting förändrats. Bara när vi står på tröskeln och ser på de stora tingens förenklade, ordnade värld upplever vi förändring och alltså Tid. Den där Tiden är följden av vår oförmåga att se världen som den verkligen är.”
En berättelse i en av berättelserna, om en fördämning som brister, om förödelsen som uppstår och de spår den kämpande människan lämnar efter sig i sitt motstånd mot olyckan. En bild av kaos, men zoomar man ut, ställer sig på tröskeln så att säga, framträder bilden av en stork, symbolen för liv och födelse. Eller för den delen titelns andra symbol, dromedaren, en representant för den tidlösa färden genom den oföränderligt händelselösa öknen. Själva drivkraften, bilden av vad det vara månde människan hängt upp sitt liv på.
Inte sedan jag läste Faulkners Stormen och vreden har jag läst något som så helt och fullt gör upp med vårt sätt att se på berättelsen och berättandet. Daanje utvinner sin berättelse ur kaos. För varje destillerat lager framträder berättelsen allt klarare. Men bara om du som läsare håller dig kvar på tröskeln och undviker de kaotiska underströmmar som hotar att klä av dig din mänsklighet och slunga dig ur dromedarens sadel.
Den goda litteraturen, skriver Per Odensten i textsamlingen Nio sätt att beskriva regnet, är formsökande, komplikationsberedd och långsiktig. Egentligen vore det rimliga, att vi tvangs argumentera för varför en formlös, förenklande och kortsiktig litteratur, av den typ som idag översvämmar litteraturmarknaden, behövs. Men underhållningslitteraturen behöver inte försvaras. Det är nästan uteslutande den som efterfrågas. Det är också utomordentligt svårt, om än inte omöjligt, att öppna dörrar till en formsökande, komplikationsberedd och långsiktig litteratur utan ha använt den som inkörsport. Jag ska i stället använda tid och utrymme till att förklara varför vi måste göra vad vi kan både för att behålla en skönlitteratur som arbetar i konstens framkant och varför vi måste ha ett initierat offentligt samtal som diskuterar, utvärderar och utvecklar den.
I en mycket underhållande och läsvärd intervju i DN 2023, sade sig Johan Jönsson skamset vara elitist när det kom till läsande och skrivande. Varför skamset? Det är trots allt få som avsvär sig en elitistisk syn på elitidrott eller kirurgi och få ifrågasätter offentligt meritokratin som grund för befordran och god löneutveckling. Jönsson får rätta mig om jag har fel, men mellan raderna tyckte jag mig utläsa att det var av politiska skäl som det på bland annat detta område är fult att vara elitist. Ståndpunkten var helt enkelt inte lätt att förena med den politiskt vänsterorienterade sympatisör Jönsson i övrigt ansåg sig vara. Den vänstermyt som han här föll offer för är den, att bildningseliten i alla år ringaktat handens så kallade intelligens i förhållande till hjärnans.
Detta må ha varit sant för länge sedan, när det fortfarande fanns en bildningselit med något inflytande att nämna, men i åtminstone drygt femtio år har det faktiska förhållandet varit det omvända. Att tala om intelligens, akademiska framgångar, tankeskärpa och argumentationsskicklighet har varit fult, emedan icke alla är därtill skickade. Att tala om idrottsprestationer, musikalitet, hantverksskicklighet och olika former av kroppslig överlägsenhet har däremot varit rent av önskvärt, trots att icke alla är därtill skickade. Inte minst inom skolans hägn har detta varit tydligt. Alltsedan 70-talets början har den intellektuella prestationen underordnats den fysiska. Alltför få elever har skjutsats vidare med lämpligt stöd och stimulans mot akademiska framgångar, medan ytterst få goda fysiska prestationer har gått någon förbi eller undgått att tas omhand av mot denna intelligens särskilt inriktade skolor. Att skol- och samhällsdebattörer mot denna bakgrund förvånas över varför läskunnighet och lässkicklighet viker hos våra ungdomar är med ett överslätande omdöme förvånande.
Förvånande är också att detta är ett synsätt som skulle omhuldas av den så kallade vänstern. Borde man inte på denna kant, som i den tid då Arbetarnas Bildningsförbund bildades, på allvar och fullt ut verka för att samhällets olycksbarn, de som växer upp i våra särskilt utsatta områden, förvärvar möjligheten till akademiska framgångar, tankeskärpa och argumentationsskicklighet? Är inte detta god utilitarism, snarare än att genom en helt annan agenda i varje sammanhang där så ges möjlighet, ge den tänkande människan på nöten, på det att en eller annan lycklig kan bli fotbollsmiljonär eller lekfarbror i den glättiga teveindustrin? Borde inte vänstermyten snarare uttrycka, att det är borgerligheten som låtsas undervärdera intelligens, akademiska framgångar, tankeskärpa och argumentationsskicklighet i akt och mening att kvarhålla olycksbarnen i en fålla där de blir helt beroende av först bröd och skådespel, sedan alkohol och opiater? Det är sannolikt inte på den medvetandenivån, men borgerligheten har i vart fall helt utan problem anammat det synsättet, att handens intelligens behöver uppvärderas.
För att undvika missförstånd vill jag ha det sagt, att jag av demokratiska och sociala skäl är elitist.
Både att behålla en formsökande, komplikationsberedd och långsiktig litteratur och att föra ett initierat offentligt samtal som diskuterar, utvärderar och utvecklar den kostar samhället pengar. Det svenska språkområdet är för litet för att utan understöd kunna bära kostnaderna för sådan verksamhet. Det saknas inte författare som kan livnära sig på denna litteratur. Om de ska kunna livnära sig gott utan någon form av litterärt understöd krävs emellertid att de blivit översatta till större språkområden, vilket vissa förvisso har. Någonstans har de emellertid börjat sin bana med att någon annan fått bära kostnaden för dem. Inte heller litteraturkritiken bär sig själv. Ingen dagstidning skulle av ekonomiska skäl satsa på en kritikerkår med erforderlig kompetens. Det längsta man tycks våga gå idag är att man håller sig med ett eller ett par litteraturkritiska alibin som på frilansbasis emellanåt gör en insats för elitnivån. Varken kontinuiteten eller omfattningen blir på det viset tillräcklig. Det behövs alltså ett omfattande litteraturstöd för förlag, tidningar och författare att söka.
Underhållningslitteraturen försvarar sig självt genom sin kvantitet och den utvecklar sig själv genom att vara marknadsdriven. Den behöver inte ett initierat offentligt samtal som diskuterar, utvärderar och utvecklar den, även om det idag är vanligt att låtsas som att så är fallet och att den tidigare gått miste om något som den nu äntligen får. Det är heller inte utvärderande eller utvecklande som kritiken utformar sina texter om den. Det underhållningslitteraturen behöver är marknadsföring. Det är också vad den får. Tidigare har media tagit betalt för sina marknadsföringsinsatser. Att man avstår från den intäktsmöjligheten framstår som onödigt eftergivet i en tid där nedskärningar är det stora diskussionsämnet på våra kultur- och nöjesredaktioner.
Marknaden kan inte vara drivande i avgörandet av kvalitet och i utveckling av den formsökande, komplikationsberedda och långsiktiga litteraturen. Det är heller ingen god idé att jag som författare själv ska avgöra om mina texter är formsökande, komplikationsberedda och långsiktiga. Det är följaktligen heller ingen bra idé att bokförlag abdikerar från sin traditionella roll som kvalitetsfilter eller att bokmarknaden översköljs av egenfinansierade alster vars värde aldrig kommenteras eller värderas av yrkesmännniskor, som lagt sina tiotusen timmar och mer därtill på att lära sig läsa och värdera litteratur. Det är för detta vi behöver en kontinuerlig, initierad, offentlig och externt finansierad kritik.
För egen del är jag fullt beredd att acceptera konsten för dess egen skull. Det är självklart berikande att sjunka ned i goda konstupplevelser oavsett genre, att låta ett lågt tempo och ett längre sammanhang skölja in över våra medvetanden, som oftast vistas i mer hetsiga och uppstyrda sammanhang. Det är ingen slump att en stor del av dagens debattutrymme visar på avigsidorna med den ökande skärmtidens snuttifiering. Konst måste reflekteras över. Att reflektera är att läka. Välmående individer torde göra samhället rikare, mindre upptaget med att reparera och repatriera medborgare, vilket ger mer pengar, tid och resurser till konstruktiv framtidsutveckling. Jag förstår emellertid att det krävs en annan skärpa i argumenten i tider där kampen om pengarna hårdnar.
Låt oss därför börja med språket. Förenkling är ett mycket starkt inslag i dagens språkutveckling. Sms- och chattexter driver på, ett större utbud av inspelade eller livesända inslag likaså. Det talade språket har alltid haft en tendens att driva mot enkelhet vad gäller uttal, grammatik och innehåll. Jag ser inget fel i det. Också blinda hönor finner korn, men youtubers, influencers och spralligt skärmfolk kan inte vara de enda som råder över det svenska språkets utveckling. Se hur det gick för latinet när de folkliga, förenklade varianterna – vulgare latinum – tog över. Språkutveckling måste också ske mot nyanserade och komplexa uttrycksmöjligheter om svenska ska bevaras som ett levande världsspråk. En del verkar inte tycka att detta är särskilt nödvändigt. Vi är ju så duktiga på engelska i vårt land. Men hur duktiga är vi på att föra nyanserade och komplexa diskussioner på detta språk? Att svenska förblir ett levande världsspråk, tror jag är ytterst nödvändigt för oss med detta modersmål. Vi kommer annars att reduceras till ett slags språkskrala B-människor och tvingas till kamp på skådebrödens arenor om idrottsprestationer, musikalitet, hantverksskicklighet och olika former av kroppslig överlägsenhet, trots att icke alla av oss är därtill skickade. Jag är fullt medveten om att denna språkutveckling inte uteslutande är en angelägenhet för den formsökande, komplikationsberedda och långsiktiga skönlitteraturen, utan för alla texter med formsökande, komplikationsberedda och långsiktiga ambitioner.
Det finns en skarp motsättning mellan vårt allt snårigare och svårbegripliga samhälle och språkets förenkling med därtill hörande försämrade möjligheter att göra distinktioner, förklara och beskriva komplicerade förhållanden. Om vi inte längre kan skilja på var vi är och vart vi är på väg har vi helt klart förlorat språkliga möjligheter. En sådan språklig försvagning har betydelse för samhällsförståelsen och i förlängningen för vår möjlighet att upprätthålla ett demokratiskt styrelseskick. Att inte satsa på, det vill säga spendera pengar på, det formsökande, komplikationsberedda och långsiktiga spelar därför världspolitikens starka och mörka krafter i händerna.
Det här har med tankens och tänkandets utveckling att göra. Språklig försvagning undergräver i själva verket den tänkande människans möjligheter. Empati är ett viktigt inslag i dessa. Jag påstår inte att underhållningslitteraturen saknar empati eller att den inte ger människor empatiska impulser. Det gör den i väldigt hög grad. I själva verket är den helt beroende av läsarnas empati. Däremot utvecklar och vidareför den inte denna. Underhållningslitteraturen bygger på förförståelse. Vill man vara krass kan man uttrycka det så, att den bygger på människors fördomar. Att ta dessa vidare till ständigt nya förhållningssätt, ligger inte bara utom underhållningslitteraturens ambitioner, utan också utom dess möjligheter. Det ligger i dess natur att inte vara komplicerad, krånglig eller kräva eftertanke. För empatins vidareutveckling behöver vi en annan skönlitteratur. Låt oss kalla den formsökande, komplikationsberedd och långsiktig.
Fantasi och kreativitet har varit utmärkande för den tänkande människans väg mot ständigt högre komplikationsnivåer i samhället. Vetenskap och teknisk utveckling är beroende av fantasi och kreativitet. Människan behöver alltjämt fostras till att inte följa mallar, vilket är det enkla sättet att leva livet. Och vilket öde, att sedan sakna den språkliga kraften, att förstå att detta mallarnas inferno är ett dödstrist sätt att leva livet på! Att vara där är att vara nära homo demensis. Tankens spänst måste bibehållas, så att de epokgörande överklivningarna mot nya upptäckter och idéer kan bibehållas. Så att liv är värda att leva och välfärdsnivåer kan bibehållas. Så att människan förblir den tänkande människan. Grunden för fantasi och kreativitet är språklig. Utan ett språk finns ingen möjlighet att drömma, ingen möjlighet att skapa och uppfinna. Utan en språkutveckling mot nyanserade och komplexa uttrycksmöjligheter undergrävs därför på sikt också underhållningslitteraturens möjligheter.
Vi har följaktligen inte råd att inte betala för en formsökande, komplikationsberedd och långsiktig skönlitteratur. Vi behöver utveckla våra vägar till understöd av den. Inte avveckla dem.
I sina mikromemoarer Svarta fyrkanter (2024) skriver Ulf Eriksson om sin trilogi av fragmentromaner, Överrocken (2010), Kortfattad besvärjelse av taxichaufför (2012) och Fönstret i parken (2021). Han verkar ha haft höga ambitioner med dessa romaner. Projektet spänner över mer än ett decennium. Det lockar till läsning.
Eriksson är en författare som har modet att skriva experimentellt och intellektuellt. Att han också är poet framgår av språket, som är fullt av skarpa iakttagelser och tankeväckande, ibland hisnande formuleringar. Så kan till exempel en person vara ”skygg som ostronet inför citronsaften på livets bistro”, en liknelse som tål att processas länge utan att dess innehåll till fullo blir uttömt. Han är dessutom en berättare av rang. När drivet är som bäst uppslukas jag av berättelserna och accepterar fullt ut deras gränslösa ramar.
En googling på fragmentroman ger förhållandevis många boktitlar att förhålla sig till. Den Allmänna Idioten förfaller till cirkeldefinition – vilket den borde lärt sig låta bli kan tyckas – och skriver att en fragmentroman består av fragment. Erikssons fragmentromaner består av pusselbitar, men framför allt av lager. Som att med pincett bläddra sig ner genom en tusenbladstårta blir läsningen av dessa verk. Trilogin hålls samman dels av formen. De är alla cirkelkompositioner. Dels av tematiken, en sorts filosofisk djupdykning i minnen och drömmar, vilka båda konstrueras av och kan dekonstrueras genom tids- och rumsbegrepp.
En av huvudpersonerna i Överrocken heter Prospekt och är mäklare, det vill säga, han är de facto försäljare av rum. Han – och alla andra karaktärer i romanen – har namn efter IKEA-produkter, sådana man inreder rum med. Andra detaljer i texten med koppling till rum är Borges Aleph, ett mycket litet föremål på ett par centimeter som rymmer hela kosmos (eller möjligen en punkt varifrån hela kosmos kan beskådas). Skidbladner, ett skepp i den fornnordiska mytologin som kan vikas ihop och förvaras i en liten pung, men som fullt utvecklat rymmer alla asagudar. En miniatyr av bly, som jag förstår uppfunnen av Eriksson själv, kallad phela (ett anagram av aleph), som väcker minnen och kan störtas ned i, vilket är som att falla genom kosmos. I ett ganska litet rum finns ett pussel av den gigantiska Hästhuvudnebulosan. Den rymmer i sin enorma utsträckning eoner av tid, vilket leder tankarna till kvantfysikens tidsresor, katarakter och parallella universum, hos Eriksson accentuerat av Alteropolis, de olevda livens stad.
Ett centralt citat utgår från flickvännen Vy. ”Ibland fanns minnena före henne i rum hon kom in i, ibland kom minnena för sent och hon fick vänta. Det hände att hon kom samtidigt som minnena och då lyste världen.” Minnen, händelser i förflutenheten, kopplade till rum, men också, som hos Proust och hans madeleinekaka, till ting. Till Phelan förstås, men också till överrocken, från en svunnen tid och fylld av minnen när dess svala foder sluter sig runt kroppen. Eriksson urskiljer två typer av minnen. Dels det hämmande höljet, som likt överrocken omsluter och inskränker minnets rum, dels dess motsats, ett invändigt, som likt alephen innehåller så mycket mer än dess skal rimligen tål. Romanen börjar följdriktigt i ett minne som omsluter bland annat Fantomen-tidningar och ett samtal mellan Den vandrande vålnaden och bandarhövdingen Guran, ett minne som återkommer på sista sidan och som då passerat över en särskild blinkning till läsaren, Fantomens förklädnad när han som Mr Walker rör sig i civilisationen, en rutig överrock.
Om det är minnet som står i fokus i Överrocken, är det i Kortfattad besvärjelse av taxichaufför i stället drömmen som är föremål för Erikssons intresse. Handlingen ligger här nära drömmens absoluta gränslöshet. Berättaren är drömmaren och kryper som sådan, med kortare perioder av vakenhet emellan, in i och ut ur sina båda parallella historier och deras parallella rum, den ena om en taxichaufför som söker sin dotter, den andra om en dotter som söker sin far i en taxichaufför. Ända ifrån början är det dessutom diffust vad som är berättarens drömmar och vad som är hans läsupplevelse av författaren Edgar Topos (som har en namne i Överrocken och som ges ut på Overcoat förlag), en författare vars litteratur är levande på riktigt och förändras till form och innehåll också när den inte läses. Berättaren och författaren Topos tycks i själva verket drömma fram varandra och varandras berättelser, men det kan också vara så, att vi inte befinner oss i en dröm utan i en avliden människas sista minne.
Alltmer drömlika graviterar handlingarna ner genom tusenbladstårtans lager, tyngda av barndomens oändlighet och ensamhet. Gränsen till fiktion i fiktionen står öppen också i det att en kortlek med emblematiska bilder tycks föreställa scener ur den roman vi just läser. Den enda gräns som inte överskrids är den mellan självet och gemenskapen. Individen är isolerad, vare sig omgivningen är verklig, drömd eller förvanskad i ett minne. Steg för steg vecklar berättelsen sig avslutningsvis ur lager på lager och landar där den började, i berättarens besök hos professor Atabes i Kalifornien, ur vilket hela romanen egentligen utvecklat sig som en, ja varför inte, helt realistisk läsupplevelse.
På ett plan är det dock Fönstret mot parken som är den mest realistiska av trilogins delar. Den handlar om vänskapen mellan Max och Angel och spänner över ett helt liv. Minnena från detta, återigen i lager på lager, utgör en urstark väv, som tycks omsluta och nästan kväva Max i varje stund. Lager på lager – av överrockar – iklär sig också den av Max tecknade karaktären Burried Mountain, på jakt efter en gangster, som mördar med en knottrig spikklubba av järn, huserar han i Central Park, New York på ett sådant sätt att gränsen till fiktion i fiktionen återigen öppnas. Så även genom att emblematiken (en bild, åtföljd av ett tale- eller tänkesätt och en kommenterande text) återkommer. Varje kapitel i Eriksson roman är ett emblem, där bilden är en serieruta ritad av Max, som följaktligen upphöjs till medförfattare i romanen. Pratbubblan är tänkesättet och resten av kapitlet en förklarande text.
Så når vi slutet och dess cirkelkomposition, eller knut på knorren om man så vill, träffar en i huvudet som en knottrig spikklubba av järn. Slutet är en text som är början på den roman vi just läst, författad av Angel, som en självbiografisk roman av Max. I dessa lager på lager, med rikligt med metasmör emellan, går realismen slutligen förlorad. Jag fruktar att till och med Ulf Eriksson är en fiktiv karaktär, skapad av Max, enligt Angel. För vem är Ulf Eriksson? Egentligen. Vem vill han vara?
För mig, en författare och litteraturtyckare skapad av mig själv, baserad på en idé av mina föräldrar och återspeglad i några texter av Ulf Eriksson, handlar denna trilogi om identitet. Den otillfredsställda människans längtan efter något annat (rum och tid), någon annan (rumtiden och parallelliteten till ett annat själv), sprickan i muren (katarakten mellan världar) där ett grönare gräs kan anas, t ex en älskad väns avundsvärda liv (Angels). Identiteten som självets skydd (skyddsrock) och kanske även emblematiken som läsarens skydd mot den nakna människa som träder fram ur dessa tre romaner.
Men att bli klok på vad detta egentligen handlar om är inte lätt. En enkel författare att ta till sig är Eriksson inte, men för den som är formsökande, komplikationsberedd och långsiktig i sitt läsande är detta likväl underhållning av rang.
Det handlar mycket om gränser i Uwe Johnsons författarskap, alltför dåligt representerad på svenska med endast två romaner, Den tredje boken om Achim och Två sidor. Gränsen mellan Öst- och Västtyskland förstås, men också gränsen mellan dikt och verklighet och gränsen mellan författare och läsare. Johnson laborerar i sitt skrivande med alla romanens byggstenar – innehåll, form och språk. Också gränserna mellan dessa delar är upplöst.
Särskilt tydligt blir detta i Den tredje boken om Achim. Den handlar om den västtyske journalisten Karsch. Kontaktad av en tidigare flickvän, som blivit uppburen skådespelare i öst, accepterar han att skriva en biografi om stjärncyklisten Achim, också han firad av och upptagen i den östtyska statsledningen. Det visar sig lättare sagt än gjort. Uppdragsgivarna har hårt ställda krav för hur denna den tredje biografin om Achim ska skrivas. Såväl vad gäller innehåll som språk tvingas Karsch ut mot den försvarbara etikens marginaler. Hur hantera det faktum att Achim under nazitiden varit medlem av Hitlerjugend och deltagit i aktiviteter som syftat till skydd av Ledaren och Tredje rikets seger? En så fläckad partigunstling må ej visas upp. Och deltog inte Achim i folkupproret mot den östtyska regimens förtryck 1953? Detta låter sig inte berättas.
Den tredje boken om Achim är en roman om den tredje bok om Achim som aldrig blir skriven. Samtidigt är romanen den tredje boken om Achim. Denna metanivå återspeglas framför allt i romanens form. Det saknas egentliga kapitel. I stället delas romanen in av kursiverade rader, oftast frågor, ibland som Karsch ställer sig under arbetet (Går det att lättfattligt och exakt beskriva hur olikheterna mellan de bägge tyska staterna kom till synes på gatan?), ibland till Johnson själv (Vill författaren härmed få oss att glömma ockupationsstyrkornas övergrepp?), eller av Johnson (Nå får vi höra nu då. Hurdan var Achims uppväxt?), ibland ställda till Karsch (Och hur var resan?), ibland av Karsch (Det går ju inte att ersätta!) ibland upplysningar till läsaren (Och nu nånting annat). På detta sätt lyfts läsaren ideligen till metanivån, ständigt påmind om hur romanen letar sig fram mot Karschs misslyckande, medan språket växlar mellan korthuggen, deskriptiv meningsbyggnad med insprängd dialog, och mycket långa, suggestiva meningar som drar läsaren med sig ned i det berättelsens djup, som väl döljer metanivån. Slutligen kliver läsaren själv in i romanen:
Efter en timme hade han röjt upp på bordet. Såg på klockan. Tog arket ur maskinen
telefon
– Nå, hur var det? sade du.
Citatet är också ett utmärkt exempel på Johnsons emellanåt mycket komprimerade stil. Av läsaren krävs ett medskapande. Den tredje boken om Achim hade inte heller blivit skriven utan detta aktiva deltagande.
På sätt och vis är Två sidor en mer traditionell roman (i original Zwei Ansichten, vilket syftar både på de båda staternas olika uttryck och de två huvudpersonerna). Dock är såväl form som språk mycket medvetet valda av författaren. Intrigen är av större betydelse och ska inte helt avslöjas i denna text. Två unga människor, mannen B och kvinnan D, träffas i Västberlin medan gränsen ännu är öppen. Innan de hunnit lära känna varandra på riktigt stängs gränsen och D, som bor och jobbar i östra Berlin, muras in av stat och parti i DDR. I växelvisa kapitel visar Johnson hur gräns och avstånd både för dem från varandra och tvinnar dem in i ett gemensamt öde, där den ene snart ser sig nödgad att hjälpa den andra att fly. Meningar och stycken sträcker sig över hela sidor. Prosan är vad jag skulle kalla insinuant:
Flickan, hennes brorsdotter, gudbarnet, var inskjutsad på barnkrubba hela dagen under fotografierna av statschefen, pratade ivrigt om alla leksakerna där och kunde redan ett slagord utantill, något där framtidstro rimmade på gro. (Mina avkursiveringar)
Den avslutande anmärkningen i Den tredje boken om Achim kan gott gälla för båda romanerna:
Personerna är fingerade. Skeendet hänför sig inte till snarlika händelser utan till gränsen: skillnaden: avståndet
och till försöket att beskriva dem.
Återigen på för Johnson karaktäristisk prosa.
Den som vill ta del av Johnsons prisade huvudverk, Jahrestage, får göra det på originalspråket eller på engelska (Anniversaries). Det är synd. Kan inte något av våra små förlag, specialiserade på översatt kvalitetslitteratur, göra en insats här?
