Kanske måste man vara examinerad kvantfysiker eller – som författaren själv – matematiker för att fullt ut förstå alla referenser och subtiliteter i Anjet Daanjes Storkens och dromedarens sång, men det räcker väldigt långt att vara halvbildad i dessa diskurser så länge som man är litterärt orienterad och har ett genuint intresse av människor och deras levnadsvillkor oavsett tidsepok. Emily Brontës liv och hennes roman Svindlande höjder är en utgångspunkt för denna roman, men det framkommer framför allt notförteckningen. I stället speglas den berömda författarinnans liv i en fiktiv person, Eliza May Drayden, författarinna till den nedgjorda och senare upphöjda romanen Haeger Mass och liksom Emily begåvad med två överlevande systrar och några som tidigt eller prematurt lämnat jordelivet. Likheter med systrarna Brontë ska för övrigt inte överdrivas. Speglingen sker snarast genom en labyrint av förvridande speglar. Ut ur labyrinten kommer heller inte en berättelse, utan elva stycken, spridda över världen mellan åren 1788 och 2030.
Gränsen mellan levande och döda är i dessa berättelser lika upphävd som den mellan olika karaktärer i skilda tider och rum. Likt en arketypisk figur från folksagans värld ploppar speglingar av Emily/Eliza upp i män som kvinnor. De tillför alla en helt egen och utomordentligt väl beskriven psykologisk dimension till karaktären, som i sin tur genomgår en vagt igenkännlig intrig, där element som andeväsen, anteckningsböcker, syskon, hedar, gravar och den allt överskuggande döden ständigt närvarar. En död levande eller en levande död? I Daanjes värld är skillnaden upphävd. Mönstret anar jag tidigt, men jag får aldrig grepp om det. Små förskjutningar i speglingarna genom roman och tid, eller oväntade vändningar som höjer läsarpulsen. Det här är ett slags parallella universum, ändå utströdda över en tidsaxel, likväl förebådade, nämligen i romanen Haeger Mass, om kvinnan med samma namn som i sin tur uppvisar likheter med såväl sin upphovsperson Eliza som med var och en av de andra kvinnor och män som flyter upp ur historien i kölvattnet av denna roman och som på något sätt förhåller sig till den.
Det låter komplicerat. Det är komplicerat. Men samtidigt något så enkelt och lätt som en sammanhängande berättelse från A till B, där till slut en kvantfysiker, namne med Elizas yngre syster Helen och kanske hennes sentida väsen, kastar lite ljus över Tiden med versal. För mer än något annat är kanske Daanjes bok en roman om just tiden. Redan inledningsmeningen i Storkens och dromedarens sång ger klang åt en tid som tycks oberoende både av ett nu och av sin egen gång. ”Den 12 december 1847 är dagen som avgör Susan Knowles liv, hon är då sextio år gammal och fyra år senare dör hon.” Att över 90% av hennes liv förlupit innan det avgörs är i en bok som denna inget att förvånas av, men så är inte heller tid vad klockan visar eller futiliteter som sekunder och minuter eller år, faktiskt inte ens händelser som följer på varandra, för om ingenting händer, eller ingen registrerar vad som händer, skulle tiden gå förlorad. Ingen Tid, säger nederländska Heleen, skriver nederländska Daanje, passerar om kaoset är så stort att förändring inte längre har någon betydelse.
”Och inte nog med det, tittar man på universums allra minsta beståndsdelar så går det inte att urskilja någon som helst skillnad på en hund som är död och en hund som lever. På kvantnivå lever vi i ett ofattbart kaos, vi är själva gjorda av detta kaos, våra kroppar, våra tankar, och i det kaoset existerar ingen Tid, eftersom det ena kaotiska tillståndet övergår i nästa kaotiska tillstånd, och alltså tycks det som om ingenting förändrats. Bara när vi står på tröskeln och ser på de stora tingens förenklade, ordnade värld upplever vi förändring och alltså Tid. Den där Tiden är följden av vår oförmåga att se världen som den verkligen är.”
En berättelse i en av berättelserna, om en fördämning som brister, om förödelsen som uppstår och de spår den kämpande människan lämnar efter sig i sitt motstånd mot olyckan. En bild av kaos, men zoomar man ut, ställer sig på tröskeln så att säga, framträder bilden av en stork, symbolen för liv och födelse. Eller för den delen titelns andra symbol, dromedaren, en representant för den tidlösa färden genom den oföränderligt händelselösa öknen. Själva drivkraften, bilden av vad det vara månde människan hängt upp sitt liv på.
Inte sedan jag läste Faulkners Stormen och vreden har jag läst något som så helt och fullt gör upp med vårt sätt att se på berättelsen och berättandet. Daanje utvinner sin berättelse ur kaos. För varje destillerat lager framträder berättelsen allt klarare. Men bara om du som läsare håller dig kvar på tröskeln och undviker de kaotiska underströmmar som hotar att klä av dig din mänsklighet och slunga dig ur dromedarens sadel.