Medan regnet upphör och solen gradvis tittar fram läser jag en essä om Torsten Ekbom i Lotta Lotass essäsamling Fält. Just nu känner jag mig särskilt glad åt att vara en läsande människa. Både för att den här essäsamlingen är fantastiskt rik på konstupplevelser, till form såväl som innehåll. Och för att jag får möta Torsten Ekbom. Igen.

Ekbom dog 2014, men det fina med författare är att deras kvarlåtenskap lever kvar. Jag minns honom som kritiker i DN, men hade ingen koll på hans skönlitterära produktion, vars huvudsakliga titlar publicerades när jag var en liten pojke som läste Fem-böcker och senare Biggles. Med Lotass hjälp möter jag något av en frände. Jag kommer att behöva brottas med detta författarskap märker jag.

Torsten Ekbom går ”till hårt angrepp mot den konventionella romanens entydighet, dess schablonartade framställningssätt, okomplicerade utsagor och fastlagda handlingskedjor. Berättarens position är tydlig, ogensäglig. Logiken är linjär, ovedersäglig. Handlingstrådar utvecklas. Anekdoter berättas. Förlopp förs till sitt slut. Verklighetsförfalskningen är med andra ord fullständig.” Skriver Lotass. Sedan följer femtio sidor analys av den konventionella romanens alternativ, den nya romanen, med företrädare som Robbe-Grillet och Claude Simon, som jag faktiskt har läst. Snajdigt Lotass, som något av mina barn kunde uttryckt saken. Men jag tror knappast de uppskattar henne.

Bengt Emil Johnsson och Rolf Yrlid har jag heller inte läst. På nytt blir jag glad åt att jag är en läsande människa, en sådan som gärna kurar genom kvällarna med boken i hand. Jag kommer att läsa dem.

Jag misstänker ändå att intrigen är av större betydelse för mig i mitt eget skrivande. Att berätta en historia, att skapa en berättelse, det är vad jag håller på med. Men den – historian, berättelsen – måste tillföras något om det ska vara mödan värt att berätta den. Ett vackert språk, en särskild form, något som höjer den från berättelse till konst. Där vill jag vara, i litteraturen som konstnärligt uttryck, fullt medveten om att de flesta som är glada åt att vara läsande människor ändå inte befinner sig där.

Så kan man fundera efter halvannan timmes Lotass-läsning. Solen bryter igenom i samma stund som den går ned. Det är lördag. Om någon timme är höstgrytan klar. Det har blivit dags för ett glas vin.