Jag deltog i ett möte för en tid sedan. Där användes ett tekniskt uttryck, fullt begripligt, men likväl hade jag inte hört det. Att suicidera. Akten blev odramatisk, lite som att injicera eller inhibera. För det är så vi vill prata om det. Händelsen som sådan tonas ner så mycket som möjligt. Allt fokus är på konsekvenserna, det som kommer efter, det tunga, outhärdliga, onödiga och tragiska. Eller på det som kom före, som handlar om vad som aldrig blev gjort. Det förebyggande och motverkande. Det som till varje pris borde ha skett för att undvika det tunga, outhärdliga, onödiga och tragiska.

Jag har skrivit två böcker där självmord har någon väsentlighet för handlingen. Eller stor. Läsaren kan ju tycka något själv om den saken. Relativt unga människor, med barn och utan. Med mycket liv framför sig förstås. Tungt, outhärdligt, onödigt och tragiskt att de tog sina liv. Vare sig det skett våldsamt eller lite mer i smyg rör det upp oerhört starka känslor. Skuld, skam, sorg och saknad. Under lång tid. Så måste det få vara. Särskilt känslan av skuld kan vara långvarig och svår.

Dessvärre tror jag att vår tabuisering av självmord kan göra de efterlevande en björntjänst. Till varje pris måste vi förhindra dessa suicider. I yrkeslivet ska vi gå kurser dels för att lära oss känna igen den suicidale, dels för att veta hur vi ska hantera honom. Att inte se tecknen inom familjen är närmast en dödssynd. Varje framgångsrikt suicid är ett stort misslyckande för alla som befunnit sig i någon närhet av… den sjuke. För i suicidalsamhället är självmord en sjukdom, som inte bara går att bota, utan som ovillkorligen ska botas. Ingen, inte en enda, får gå förlorad.

Det känns inte som om vi har förflyttat oss särskilt långt från självspillingen som lades i ovigd jord. Självmordet döms snarast hårdare idag. Men det är inte den sjuke som lastas. Arbetskamrater, släkt, vänner och familj. Det var de som inget gjorde, inget såg.

Det jag vill skriva – fast jag är lite rädd för att göra det, när det nu ser ut som det gör – är att jag tycker att man har rätt att ta sitt liv. När verklighetens omständigheter är så kvävande tunga att det yttersta känns som en befrielse, då får man. Utan att någon annan ska behöva dömas. Precis som med andra dödliga sjukdomar har man rätt att dra en gräns. Hit men inte längre. Här upphör min kamp.

Det finns de som klarar sig igenom. Dem kan man glädjas med. Läs William Styrons Ett synligt mörker. En av de starkaste skildringar av depression jag läst. Att han stod ut ska inte medföra ett krav på att alla andra ska det. Jag vet förstås att det gör ont att mista någon i självmord. En avtabuisering borde åtminstone göra det lite lättare.

Jag skrev en berättelse en gång. Jag hade den från början. Jag skulle från A till B. Allt annat var oväsentligt och underordnat resan från A till B. Sedan satt jag, en timme om dagen, och knattrade mig fram på tangentbordet längs den upptrampade stigen. När jag kom till B var berättelsen färdig. Resan hade varit intensiv och utan överraskningar. Det var just inget mer än en berättelse.

Jag tänkte, att jag hade en färdig berättelse. Att jag borde göra något mer av den. Jag borde placera lite rundare karaktärer i den till exempel. Jobba med språket. Kanske hacka sönder den där upptrampade stigen, göra resan lite mer spännande. Sedan satte jag mig, en timme om dagen.

Men det går ju inte. Den färdiga berättelsen stämmer inte. Personerna som nu börjat befolka den kan helt enkelt inte ta sig till B med bibehållen trovärdighet. De går sina egna vägar. Jag måste följa dem i hasorna, en timme om dagen, iaktta och berätta. Långsamt förändrar de min berättelse. B sjunker ner bortom horisonten.

Jag vet inte längre vart jag är på väg. Men en sak är klar. Resan är full av överraskningar. Det här är något mer än bara en berättelse. Jag kan nog utan problem resa två timmar om dagen. Tills en dag när jag är framme någonstans.

I Dagens Nyheter skriver min förläggare Gunnar Nirstedt (22/10) om varför en kulturkanon är en riktigt dålig idé. Och visst blir det galet när kulturignoranter och knätofskramare som aldrig verkar ha läst en riktig bok ska pressa på svenska folket en litteraturkanon också om de inte själva ska bestämma dess innehåll. Gunnar vill hellre ha ”en läroplan som ger unga människor förmågan att förstå texter av skilda slag”. Till vardags är jag utbildningschef i en liten Norrlandskommun och vet att vi på den punkten ständigt misslyckas och under många herrans år ständigt har misslyckats. Vilket är förklaringen till att vår litterära kanon förflyktigats.

För visst fanns en kanon. Inte en som beslutats av makten, så brukar det inte gå till i demokratier, utan en som vuxit fram genom att åtminstone väsentliga delar av folket besuttit såväl snille som smak, för att nu låna valspråk från ett annat gäng.

Jag tror till exempel att Gunnar och jag, i samtal över ett glas vin eller två, skulle vara hyfsat överens om ett relativt stort antal verk och titlar som ovedersägligen utgör en del av en svensk kulturskatt. Inte ens efter tre glas skulle vi kalla det en kanon, men likväl skulle det nog vara en sådan. Att tvinga något av mina barn att ta sig igenom den vore en dålig idé som förmodligen skulle verka avskräckande och knappast utveckla vare sig snille eller smak hos dem. Läsviljan måste, vilket ligger i botten av Gunnars resonemang, utvecklas över tid och styras av nyfikenhet snarare än tvång.

Låt oss på nästa förlagsfest därför rulla fram en riktig kanon och skjuta regeringens kanonplaner i sank.

Egyptisk konst. Först den långa raden av den tvådimensionella konstens profilställda, mycket bredaxlade faraoner och de tre dimensionernas statyer av dem, antingen sittande med maktens tunga händer stadigt på knäna, eller stående med dem knutna över bröstet och med kraftens och hjärtsidans vänsterfot framförställd, ofta med en liten drottning eller mamma klängande på vaden för att ytterligare förstärka deras väldighet. Sedan ett lika kraftfullt stilbrott som någonsin graffiti på Nationalmuseum skulle kunna utgöra. En farao son bröt mot traditionen.

Akhenaton var en revoltör, sin tids punkare. Efter att under några år ha konsoliderat sin maktställning kom han ut ur garderoben, avskaffade polyteismen och dess övergud Amon till förmån för den enda guden, solskivan Aton, bröt med prästerskapet och den gamla religionens inflytelserika nätverk, övergav tempelstaden Luxor och huvudstaden Karnak tillsammans med hustrun Nefertite för att grunda en ny stad, Akhetaton, och skapade slutligen sin helt nya konst, där figurerna, framför allt han själv och hustrun, domineras av långsträckta ansikten, svällande höfter och utskjutande magar. Akhenatons konst utgör ett befriande galet inslag i egyptiska samlingar. Det faraoniska allvarets manlighet har bytts ut mot något berusat, dansant och kvinnligt, något mer lustfyllt eller till och med sexigt och något hermafroditiskt, där Akhenaton tävlar med sin erkänt vackra hustru om de yppigaste formerna. Hans händer har övergett den tidigare periodens demonstrativt orörliga poser. Med uppåtlyftade handflator fladdrar de nu mot Aton, tar emot dess fruktbara solstrålar och gör farao till livets och härlighetens gestalt, snarare än dödens och militarismens. 

Hur vågade han göra detta uppror? Och vad kostade det honom inte? Nefertite lär ha övergett honom till sist, flydde tillbaka till prästerskapet i Luxor och förstärkte därigenom reaktionen. Som emellertid lät vänta på sig tills Akhenaton var ordentligt död. Då drog de alla, från Abu Simbel till Memfis, en lättnadens kollektiva suck. Allt återgick till det gamla. Lite som när Hitler dog.

Konsten som provokation. Hur viktigt är den inte? En Lars Wilks, en Johnny Rotten.

Akhenatons och Nefertites dotter förmäldes med, jovisst, världens mest berömde farao, trots att han kanske var den mest kortlivade, eller kanske just därför, Thutankamon, som väl, om bortgångne svärfadern fått bestämma, skulle ha hetat Thutankaton. Hans dödsmask i guld är något för sig själv. Men punk är den inte.