I essäsamlingen Fält skriver Lotta Lotass om Torsten Ekbom. Ekbom, som gick bort 2014, brukar räknas som en svensk företrädare för den nya romanen, en litterär genre som vid det här laget har långt mer än ett halvsekel bakom sig och som knappast förekommer i någon nyproduktion. Han var också litteraturkritiker. Ekbom, skriver Lotass, ”går till hårt angrepp mot den konventionella romanens entydighet, dess schablonartade framställningssätt, okomplicerade utsagor och fastlagda handlingskedjor. Berättarens position är tydlig, ogensäglig. Logiken är linjär, ovedersäglig. Handlingstrådar utvecklas. Anekdoter berättas. Förlopp förs till sitt slut. Verklighetsförfalskningen är med andra ord fullständig.”
Den konventionella roman Ekbom tog strid emot var ingenting annat än litteratur. Säkerligen hade han högt erkända, etablerade författarskap i åtanke när han formulerade sin kritik. Det slår mig ändå, att hans beskrivning av en konventionell roman passar rätt väl in på det som Gunnar Nirstedt kallar berättelser i sin debattartikel i DN den 2 januari. Jag ansluter mig därmed till uppfattningen att det finns en skillnad mellan litteratur (som jag aldrig skulle välja att sätta inom citationstecken) och berättelser. Litteratur har en högre ambition. Den motiverar sin förekomst med att den vill något mer än att producera handlingskedjor som tar sin läsare från A till B med minsta möjliga ansträngning.
Denna högre ambition kan man välja att förlöjliga, vilket jag uppfattar att Anna-Karin Selberg gör i sin replik i samma tidning den 5 januari. Hon anför visserligen en passionerad inställning till litteratur som grund för sitt engagemang, men med ordval som genialisk, högstämd och religiös förpassar hon ändå litteraturen till ett småborgerligt nöje för löjliga preciöser. Selberg vill inte göra skillnad på litteratur och kommersiella texter. Hon tycker sig se att förlag och kultursidor anstränger sig att upprätthålla en sådan skillnad, t ex genom att det är litteratur som recenseras på kultursidor, medan det Nirstedt kallar berättelser får sitt utrymme på bokbloggar.
Jag menar att det var mycket längesedan ett sådant synsätt var förhärskande. Sedan många år är det populärkultur som dominerar utrymmet på de flesta kultursidor. Nirstedts beskrivning av förlagsvärlden, att små oberoende förlag är de som försvarar litteraturen, kan även gälla kritikens domäner. Små nischade tidskrifter bevakar egentligen litteratur bättre än de stora drakarna. Men är ju just små.
Jag anser inte att det är förlegat eller konservativt att göra skillnad på litteratur och berättelser. Tvärtom efterfrågar jag detta som en ny radikalitet. Om vi inte upprätthåller skillnaden och bedömer litteratur från andra utgångspunkter, blir litteratur inget annat än en dålig berättelse, som inte kan massproduceras och inte generera vinst.
Litterära författare, skriver Selberg med nedsättande citationstecken, får kulturstöd, stipendier och prestigefulla priser. Det får de inte alls. Några stycken får förstås detta (och det är dem väl unt), men det stora flertalet får aldrig denna chans. Litteratur är inte längre ett område som bevakas. Därför finns de helt enkelt inte.
Självklart borde litteratur bevakas. Inte minst av det skälet att ambition inte är tillräcklig för att generera kvalitet. Vad som är god litteratur bör avgöras över tid, av en komplext sammansatt kritikerkår, som disponerar ett väl tilltaget utrymme i dagspressen. Den exklusivitet som vidlåder en Michelinbestjärnad restaurangmeny hämtar inte sin kraft från försäljningssiffror. Det kan inte heller litteratur göra.
Men varför behövs då litteratur?
Åter till Lotass om Ekbom. Är det inte förståeligt att till slut längta efter något annat än entydighet och schabloner, efter det lite mer komplicerade, efter något annat än linjär logik? Efter texter där berättare kliver över varandras positioner, talar i mun på varandra, envisas med konkurrerande verklighetsbilder? Efter litteratur där det fullkomligt oväntade öppnar portaler till nya dimensioner?
Jo, tack gärna.