Det handlar mycket om gränser i Uwe Johnsons författarskap, alltför dåligt representerad på svenska med endast två romaner, Den tredje boken om Achim och Två sidor. Gränsen mellan Öst- och Västtyskland förstås, men också gränsen mellan dikt och verklighet och gränsen mellan författare och läsare. Johnson laborerar i sitt skrivande med alla romanens byggstenar – innehåll, form och språk. Också gränserna mellan dessa delar är upplöst.
Särskilt tydligt blir detta i Den tredje boken om Achim. Den handlar om den västtyske journalisten Karsch. Kontaktad av en tidigare flickvän, som blivit uppburen skådespelare i öst, accepterar han att skriva en biografi om stjärncyklisten Achim, också han firad av och upptagen i den östtyska statsledningen. Det visar sig lättare sagt än gjort. Uppdragsgivarna har hårt ställda krav för hur denna den tredje biografin om Achim ska skrivas. Såväl vad gäller innehåll som språk tvingas Karsch ut mot den försvarbara etikens marginaler. Hur hantera det faktum att Achim under nazitiden varit medlem av Hitlerjugend och deltagit i aktiviteter som syftat till skydd av Ledaren och Tredje rikets seger? En så fläckad partigunstling må ej visas upp. Och deltog inte Achim i folkupproret mot den östtyska regimens förtryck 1953? Detta låter sig inte berättas.
Den tredje boken om Achim är en roman om den tredje bok om Achim som aldrig blir skriven. Samtidigt är romanen den tredje boken om Achim. Denna metanivå återspeglas framför allt i romanens form. Det saknas egentliga kapitel. I stället delas romanen in av kursiverade rader, oftast frågor, ibland som Karsch ställer sig under arbetet (Går det att lättfattligt och exakt beskriva hur olikheterna mellan de bägge tyska staterna kom till synes på gatan?), ibland till Johnson själv (Vill författaren härmed få oss att glömma ockupationsstyrkornas övergrepp?), eller av Johnson (Nå får vi höra nu då. Hurdan var Achims uppväxt?), ibland ställda till Karsch (Och hur var resan?), ibland av Karsch (Det går ju inte att ersätta!) ibland upplysningar till läsaren (Och nu nånting annat). På detta sätt lyfts läsaren ideligen till metanivån, ständigt påmind om hur romanen letar sig fram mot Karschs misslyckande, medan språket växlar mellan korthuggen, deskriptiv meningsbyggnad med insprängd dialog, och mycket långa, suggestiva meningar som drar läsaren med sig ned i det berättelsens djup, som väl döljer metanivån. Slutligen kliver läsaren själv in i romanen:
Efter en timme hade han röjt upp på bordet. Såg på klockan. Tog arket ur maskinen
telefon
– Nå, hur var det? sade du.
Citatet är också ett utmärkt exempel på Johnsons emellanåt mycket komprimerade stil. Av läsaren krävs ett medskapande. Den tredje boken om Achim hade inte heller blivit skriven utan detta aktiva deltagande.
På sätt och vis är Två sidor en mer traditionell roman (i original Zwei Ansichten, vilket syftar både på de båda staternas olika uttryck och de två huvudpersonerna). Dock är såväl form som språk mycket medvetet valda av författaren. Intrigen är av större betydelse och ska inte helt avslöjas i denna text. Två unga människor, mannen B och kvinnan D, träffas i Västberlin medan gränsen ännu är öppen. Innan de hunnit lära känna varandra på riktigt stängs gränsen och D, som bor och jobbar i östra Berlin, muras in av stat och parti i DDR. I växelvisa kapitel visar Johnson hur gräns och avstånd både för dem från varandra och tvinnar dem in i ett gemensamt öde, där den ene snart ser sig nödgad att hjälpa den andra att fly. Meningar och stycken sträcker sig över hela sidor. Prosan är vad jag skulle kalla insinuant:
Flickan, hennes brorsdotter, gudbarnet, var inskjutsad på barnkrubba hela dagen under fotografierna av statschefen, pratade ivrigt om alla leksakerna där och kunde redan ett slagord utantill, något där framtidstro rimmade på gro. (Mina avkursiveringar)
Den avslutande anmärkningen i Den tredje boken om Achim kan gott gälla för båda romanerna:
Personerna är fingerade. Skeendet hänför sig inte till snarlika händelser utan till gränsen: skillnaden: avståndet
och till försöket att beskriva dem.
Återigen på för Johnson karaktäristisk prosa.
Den som vill ta del av Johnsons prisade huvudverk, Jahrestage, får göra det på originalspråket eller på engelska (Anniversaries). Det är synd. Kan inte något av våra små förlag, specialiserade på översatt kvalitetslitteratur, göra en insats här?