Konst är att med den givna ramen som språngbräda göra det oväntade, skriver Torsten Ekbom i essäsamlingen Tatlins torn och andra texter från 1986. Kanske är det med denna konstsyn i bakhuvudet jag ska läsa den till omfånget ganska tunna volymen Spelöppning, utgiven av Bonniers 1964. Med romanformen som ram är det onekligen oväntat att inte finna någon handling, ingen huvudperson, ingen utveckling och en avslutning som snarast leder tanken till populärkultur och svartvita, amerikanska filmer från 1940-talet. Av baksidestexten, rimligen godkänd av Ekbom själv, framgår att romanen har anspråk på att vara ett öppet konstverk, författaren är en förslagsställare som håller upp ett antal möjligheter för läsaren, vilken på egen hand får tänka sig utvecklingen. Det är lättare sagt än gjort i en roman som brådstörtat och ologiskt glider in i och ut ur karaktärer, rum och tider.
Nå, invänder den läskunnige, allt detta gjorde väl redan Faulkner? Svaret är förstås ja, men slutresultatet blir hos denne gigant ändå en sammanhållen historia, med början och slut om än inte i kronologisk ordning och klart urskiljbara och psykologiskt utforskade huvudpersoner, som åtminstone för den tränade läsaren framträder med omedelbarhet. Så är inte fallet i Spelöppning.
Jag prövar att kalla romanen för kalejdoskopisk. Ett antal nyckelscener återkommer nämligen gång på gång, men för varje gång i en liten annan sättning, där något nytt uppenbaras vid jämförelsen, ungefär som när plastbitarna i ett kalejdoskop faller på plats i nya mönster, men fortfarande i grunden är samma plastbitar. En man stegar fram och tillbaka i ett rum, en kvinna går genom en trädgård med ett barn och en gunga, en bil rusar fram genom mörkret, en tågstation, en fotograf tar en bild, ett pågående krig. Detaljrika och mycket välformulerade tablåer avlöser varandra, men kastar inget ljus över varandra. Vi kommer inte närmare en berättelse än en grundstämning, som präglas av ångest och övergivenhet. Vi har fått en spelplan och några pjäser, men spelreglerna är oss förborgade.
Sättet att läsa en sådan här roman påminner snarare om att läsa lyrik. Det går långsamt. Jag läser om brottstycken som inte vill öppna sig för mig, jag läser hela romanen två gånger på raken. Det jag tycker att jag finner är två romaner, en metaroman, där författaren eldat upp väsentliga delar av det han skrivit och gruvar sig över fåfänga försök att komma vidare, vilket förklarar varför den andra romanen, den som har eller inte har viss dokumentarisk grund, ser ut som den gör. Realtiden i romanen skulle kunna vara några korta ögonblick, men tidsomfånget handlar om decennier och omfattar såväl besök som återbesök. Dock förekommer inbillade scenarion liksom önsketänkanden och alternativ att välja mellan, som om handlingen utspelas i parallella universa, så inget är säkert. Men något är i alla fall uppeldat i en kakelugn.
Syn- och ljudintryck, mycket pregnant återgivna, har stor betydelse. Ekbom vill krydda min upplevelse. Och gör det. Jag har förvisso inte upplevt en berättelse, men något har jag tagit del av i samspel med författaren och det dröjer sig kvar. Närvaron av militarism och storpolitik. Romanen har tillkommit under år som präglats av Kubakrisen, provsprängningar, undergångsstämningar från Rachel Carsons tysta vår och Kinas ökande ambition att vara en stormakt. Hongkong är den enda namngivna staden, den stora metropolen i skärningspunkten mellan öst och väst. För den anomyma småstad där allt ändå tycks utspela sig, blir den en tung referenspunkt med vittgående associationer.
I Tatlins torn skriver Ekbom om den “svåre” tonsättaren Anton Webern, ofta föremål för djupgående analyser. Det är ett minutiöst och mödosamt arbete som ger mycket lite i utbyte, menar Ekbom. Man vinner inte mycket av verklig musikförståelse genom att peta sönder urverket.
Jag tar fasta på detta.