Den goda litteraturen, skriver Per Odensten i textsamlingen Nio sätt att beskriva regnet, är formsökande, komplikationsberedd och långsiktig. Jag tycker dels att det är en kongenial beskrivning av vad jag söker i mitt läsande, dels att dess motsats verkligt väl uttrycker varför så mycket av dagens bokutgivning är mig totalt ointressant. Den är formlös, förenklande och kortsiktig. (Jag vill dessutom addera att den är seglivat epigonal i sin efterhärmning av 1800-talets dundrande romansuccéer.)
Odensten själv strösslar inte med storsäljande effekter och stryker knappast sin läsare medhårs. Nio sätt att beskriva regnet, som innehåller berättelser, essäer och dramatik, är ett strålande exempel på den goda litteratur han själv definierat.
Jag ska villigt erkänna att de två korta (radio)teaterstycken som ingår i samlingen intresserar mig mindre. Här blir författaren dagsaktuell och politisk också när han försöker förklä detta till oigenkänlighet. Kanske är detta anledningen till varför man aldrig hör honom omnämnas som en dramatiker av rang, medan han ständigt prisas som en av våra mest säregna prosaförfattare.
Som essäist är Odensten skarpsynt, kortfattad och språkorienterad inom ramen för vitala analyser av litteratur och humaniora. Min personliga favorit är Samtalet, om språk och form hos Proust och om mötet mellan språket hos Proust och det ännu i hög grad levande barnet i Odensten, två och ett halvt ark papper i den högre skolan. Den följs tätt av Det låga skrattet, där vi får veta hur Joyce’s Odyssevs samtidigt spänner över hela litteraturhistorien och föregriper de efterföljandes prosautveckling. Tre och en halv sida, längre är de inte dessa essäer. Swedenborg, Dagerman, Borges – Odenstens läsefrukter passerar revy och sätter ljuset på läsandets vikt för en skrivande människa.
Som berättare är Odensten lysande och oefterhärmlig. Ständigt lyfter jag blicken från texten i beundran och begrundan över historier så udda att de inte finns. De långsamorörliga i novellen med samma namn, mötet mellan en ängel som mist flygförmågan och en kvinna som förklädd till sin fader utför dennes uppdrag i Ängeln och rackerskan, utsatta och utstötta varelser som finner (tröst i) varandra i vad som känns som ett eko av storverket Gheel. I novellen Jona skapar materiens ständiga skiftningar mellan hårt och mjukt, vått och torrt, mörkt och ljust ett slags relativitetsteoretiskt parallelluniversum snarare än en valfisks buk, mer ett skydd att längta tillbaka till än något att befrias från.
Det finns i dessa berättelser en ålderdomlighet som gör skråpuken till en modernitet. Månghundraåriga fördomar talar till oss på sitt eget språk. Här finns hoppet, också det ett opium för folket, och kärleken, en drivkraft för såväl texternas karaktärer som för författaren i arbetet med dem, däri inte helt olik den Oden som leker med människornas känslor i Rind Fem Korn, omsorgsfullt placerar sitt folk i omöjligheternas konstellationer och låter spelet börja.
Titelnovellen skulle komma att utgöra inledningsdel i den roman som blev Odenstens sista, Glossarium, utgiven 2020. I nio år låg den där och irriterade som något oavslutat, innan han tog sig för att göra roman av den. Det är vad jag kallar långsiktig litteratur. Jag läste Glossarium först och upptäckte vid omläsningen i samlingen att Odensten gjort en mycket viktig strykning som visar hans stora omsorg om detaljerna. I Nio rykten om regn finns ett datum, den 10 mars 1960. Detta har strukits i Glossarium. Romanen blir därmed tidlöst svävande och mer allmängiltig. Läsarens sinnen skärps.
Jag kan glädjas åt att detta sparsmakade författarskap fortfarande har vita fläckar för mig att upptäcka. Odensten är emellertid inget man hinkar i sig litervis. Han bör förskrivas i små doser med långa mellanrum emedan den drabbande upplevelsen kan vara förgiftande.