Vid närmare eftertanke, och sådana behövs en masse när man läser Lars Jakobson, är det kongenialt att förlägga tyngdpunkten i romanen Vid den stora floden till just tvåflodslandet Irak. I Mesopotamien, civilisationens vagga, utvecklades kilskriften, det första skriftspråket, och där förfinades den förhistoriska statskonsten i Hammurabis Babylonien, men det är också ett område, som efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 skulle kunna ses som platsen för civilisationens undergång. Ett (ännu pågående) veritabelt Ragnarök av terror och barbari som likt den sumeriska jordbrukskulturen brer ut sig över resten av världen. Så tycks i alla fall Jakobson välja att betrakta världen i denna roman, som är från 2006. Det finns fortfarande fog för den tankegången.
Vid den stora floden är berättelsen om en amerikansk agent som, kanske närmast av misstag, flyr sitt uppdrag och efter en nedstigning i det irakiska infernot slutligen landar i Stockholm med en dotter som hon skurit ur magen på en kvinna hon dödat. Efter en stroke har hon drabbats av afasi och behöver ta hjälp av dottern för att berätta sin historia. Det finns säkert läsare som skulle vilja säga att romanen innehåller två berättelser, en där agenten som senare kommer att heta Liesl berättar sin egen historia, och en där en svensk författare eller journalist (Lars Jakobson?) med hjälp av hennes dotter Rei försöker återskapa och förklara samma berättelse, den förstnämnda på boksidornas övre halva och den sistnämnda på de nedre. För mig är det dock en och samma berättelse där den nedre utgör en simultan (om du som läsare har den simultana kapaciteten) kommentar till den övre.
Kulturell (eller något snävare, språklig) förbistring är nyckelbegreppet, i Vid den stora floden gestaltat genom tornmetaforiken. Babels torn har fått sin moderna pendang, tvillingtornen i New York, World Trade Center, där berättelsen om Liesl tar sin början. Det raserade tornet i Babel är otvivelaktigt en berättelse om en kulturs undergång. Om det sedan handlade om en bestraffad förhävelse, eller helt enkelt var ett tekniskt misslyckande är en öppen fråga. Jakobson vill antyda båda möjligheterna. Dels genom att anknyta till en ziggurat vid Eufrat, ett torn som byggdes så högt att de nedre lagren av tegel krossades under dess tyngd, varvid hela projektet övergavs och lämnades åt förgängelsen. Dels genom att ta oss igenom Led Zeppelins Stairway to heaven, där förhävelsemotivet tar överhanden. WTC-tornen blir i denna kontext en symbol för ett girigt, materialistiskt samhällssystem, som antingen rymmer sin egen undergång i enlighet med den raserade zigguraten, eller krossas av dem som vill förgöra det, de som likt Gud i Babel ser himlastegen i systemet.
Vid den stora floden är en roman och följaktligen en fiktiv berättelse. Som vanligt hos Jakobson är gränsen mellan fiktion och verklighet i det närmaste utsuddad och läsaren lämnas med sina egna gissningar. Jag har ingen aning om den skulpturgrupp föreställande tjudrade, vinglösa, rasande och ordlösa änglar finns eller inte, men gruppen är en stark bild av den förtvivlade frustration som följer med förbistring och förskingring. Inte heller den föregivet lokala traditionen att vid porten i Eufrat anonymt få bekänna för en anonym lyssnare, går att finna på Google. Enligt Jakobson administrerades traditionen av den amerikanska armén under invasionen och Liesl enrollerades som munkavleförsedd lyssnare. Ett språk som rinner ut i tomma intet, förskingras, eftersom mottagaren kanske inte ens förstår det språk som talas. Men som kanske ändå lindrar och möjliggör, för såväl talande och lyssnande att, till skillnad från de tjudrade änglarna som lämnats åt sitt raseri, återvända och lämna helvetet bakom sig. Vikten av att behålla sitt språk, sin kultur, sin konst.
Tankegångarna understryks av ett par andra, väsensskilda litterära exempel. När Liesl, som ännu inte heter Liesl, i den övre delen av berättelsen påbörjar resan till Irak, läser Liesl och Rei i den nedre gång på gång Maurice Sendaks bilderbok Till vildingarnas land. Vildingar kan styras uteslutande om man själv agerar vilding, vilket förklarar det irakiska infernot med delkomponenter som Abu Ghraib och knyter an till Conrads Mörkrets hjärta, vilken dock inte nämns i Jakobsons text. Återvändandet blir för barnet Max, väl så viktigt som för Liesl. I sitt afatiska tillstånd konfronteras hon till slut med den hjälpagent hon själv skottskadat. Denna bar ”sin språkliga förmåga nästan som ett kastmärke”, men den afatiska Liesl hanterar efter sitt återvändande mötet helt utan de tjudrade änglarnas raseri.
Det andra litteraturexemplet är Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu, en bok om konstens och språkets betydelse för att undgå att förråda de andliga värdena. Här finns förhävelsemotivet i dimensionen fattiga och rika, men kanske också den ordlöshet som uppstår om man på riktigt intränger i konsten utan att återvända. Lindqvist återvänder, från Kina, Indien och Vietnam. Han tycks göra det med de andliga värdena oförminskade. Jakobsons alter ego har burit boken med sig i trettiofem år. Skuld, skriver han, är personlig och måste förtjänas. Möjligen är Jakobssons tes att detta sker genom själva färden, ner i infernot och upp ur det, in i konstverket och ut ur det, ut ur språket och tillbaka in i det. Så hur, undrar jag, ser återvändandet ut efter kollapsen av de bägge WTC-tornen?
Man skulle gärna vilja prata med Lars Jakobson om saken. Men hur kan man prata med någon som enligt egen utsago är död sedan 2010? Genom författarens strida ström av alter egon förvandlas man som läsare av hans senare texter till en munkavleförsedd lyssnare, tjudrad som en rasande ängel vid hans verk.
Vid den stora floden är på endast 160 sidor. Det finns så mycket i dessa sidor. Jag har bara skummat på ytan. Jakobson uppfyller definitionen för god litteratur med råge. Hans text är, med Per Odenstens ord, formsökande, komplikationsberedd och långsiktig.