Ninfa moderna – essä över fallen drapering, av Georges Didi-Huberman, är en essä som ligger på gränsen till min fattningsförmåga. Möjligen bidrar att konsthistoria och därmed sammanhängande termer inte är mitt starkaste område, men det vore förenklat att skylla på det. Det är helt enkelt svårt för en relativt svagare begåvning att följa Hubermans sylvassa intellekt. Sannolikt är det just därför boken utövar sådan dragningskraft på mig.
Det ska sägas att Huberman bygger vidare på äldre konsthistorikers tankar, framför allt Aby Warburg och Walter Benjamin. Den uppgift han tar på sig är att föra den så kallade ninfan – och hennes drapering – in i den moderna konsten och det moderna samhället. Ninfan skiljer sig från nymfen, gissar jag, genom att hon förmår avlägsna sig från såväl gudaväsen som natur. Vilket, som det ska visa sig, är av betydelse för Hubermans teori.
I begynnelsen, som skulle kunna sägas vara antiken, eller renässansen, är ninfan upprättstående och draperad, det vill säga påklädd. I verk som följer på verk kan vi sedan se dels att hon själv faller mot en alltmer liggande position, dels att draperingen öppnas och faller av. Alltmer naket, alltmer erotiskt, alltmer utmanande poser, är det enkla sättet att avfärda teorin som trivial. Om det inte vore för de lärdomsspäckade och synnerligen briljanta konstanalyser som utgör själva fallandet. Boticello, Tizian, Poussin. Venus, Leda, Lucretia. Konstnärerna och deras nymfer, satta i rörelse som ninfor av Warburg och sedan Huberman, tills kropp och drapering skiljs åt. I Poussins Pans triumf ligger den kastad och skrynklig i tavlans nederkant.
Där någonstans tar Huberman över helt och draperingen blir huvudsaken. I en oavbrutet intressant analys av Madernas Den heliga Cecilia, avrättad genom (misslyckad) halshuggning och bevarad intakt genom fjorton sekler, insvept i sin gröna sidendrapering, visar Huberman varför. Självklart var kroppen sedan länge upplöst. Var det kanske inte snarare en drapering i hög som hittades i kryptan? Betraktad genom en konstnärs temperament, drapering utan innehåll, omskapandet av en formlös hög till draperad form, konstens mening och konstnärens uppgift.
Nu börjar en verkligt spännande resa. De kroppslösa draperingarna, (säng-)kläderna som faller från sina torklinor till rännstenarna, ligger som trasor invid Paris avloppsbrunnar, där stadens levande yta kommunicerar med underjorden, långt – se där! – från gudaväsen och natur. Underjorden är den hälare som gömmer historien. Ruttnande draperingar fullbordar sitt sönderfall medan kloakerna spyr upp stadens bortträngda minnen.
Fotografen har tagit över efter konstnären. En kamera viker aldrig undan med blicken, söker alltid former i det oformliga. Den fattiga och utslagna söker å sin sida i rännstenen på nytt fylla de fallna draperingarna – en ninfa moderna, en levande form som faller i stycken mot sin undergång, en metamorfos som föranleder Huberman att närma sig vår innersta drapering, huden. När denna sista drapering faller, då är det människan som faller, mänskligheten är själva draperingen. De avklädda inälvorna associerar till slakthus och köttindustri. Härifrån är steget kort till rännstenens nedersta krets, där kroppslösa draperingar staplats i hög, en lagerlokal för kläder i den industriella utrotningens svarta hål, Auschwitz-Birkenau.
Blinkningen, skriver Huberman med den ständigt betraktande kameran i åtanke, är nödvändig för vårt tänkande. För att kunna se klart behöver vi alla våra tårar. Det öppna ögat för uppmärksamhet och objektstudium, det slutna för tolkning och förståelse. Så rör han sig genom konsthistorien ända fram till den sista, makalösa analysen av Lottos Sovande Apollon, med nio förrymda musers kroppslösa draperingar hopvikta på marken. Jag bugar mig inför detta mycket långvariga och intensiva studium med vidöppna ögon och crescendot av sprudlande tolkningar bakom mjukt förslutna ögonlock.