I DN (22/4) kan jag dels läsa att Göteborgspostens relativt nya kulturchef Johan Hilton tycker att kulturjournalistikens uppgift är att fånga så många läsare som möjligt och att befinna sig där läsarna är, dels får jag veta att Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström menar att litteraturkritik som ägnar sig åt ”högmodernistiska verk” är elitistisk och vämjelig. Allt apropå en artikel av Upsala Nya Tidnings kulturredaktör Anna Sundström. Även hon menar att tidningen måste förhålla sig till vilken kritik som faktiskt blir läst.

Jag saknar framför allt två perspektiv i dessa synsätt.

För det första att det inte längre finns en önskan att verka för en högre bildningsnivå på våra kulturredaktioner. I en tid då läskunnighet och läsintresse minskar i befolkningen som helhet och framför allt i de yngre åldrarna, kunde man kanske förvänta sig att opinionsbildning, som landets journalistkår i andra sammanhang ägnar sig flitigt åt, skulle stå högre på dagordningen. I stället är resonemanget detta, att om folk vill ha kultur som är formlös, förenklande och kortsiktig, så är det sådan kultur vi ska bevaka.

För det andra har våra kulturredaktioner inte längre någon lust att bidra till diskussionen om vilken kultur som ypperligast har ambitionen att vara formsökande, komplikationsberedd och långsiktig, vilket innebär att vi inte längre har ett dagligt, kritiskt och publikt perspektiv på den konst som har ambitionen att ligga i framkant och vilja något mer än att underhålla för stunden. Ingen har alltså lust att tycka något om vad detta ”något mer” skulle kunna vara och inga synpunkter på vad som är framkant. I förlängningen betyder frånvaron av en sådan diskussion att det inte blir möjligt att avgöra vad som är god kultur och vad som inte är det. Vi kommer att förlora våra referensramar. Framkanten låter sig i framtiden inte definieras.

Det är förstås en viktig tidsmarkör att inte ens en tidning som Aftonbladet, som bär arbetarrörelsens bildningstradition på sina axlar, har vett att argumentera i den andan. Jag antar att en bildningsgigant som den mångårige kulturchefen Karl Vennberg vid det här laget roterar som en höghastighetsborr i sin grav.