Egyptisk konst. Först den långa raden av den tvådimensionella konstens profilställda, mycket bredaxlade faraoner och de tre dimensionernas statyer av dem, antingen sittande med maktens tunga händer stadigt på knäna, eller stående med dem knutna över bröstet och med kraftens och hjärtsidans vänsterfot framförställd, ofta med en liten drottning eller mamma klängande på vaden för att ytterligare förstärka deras väldighet. Sedan ett lika kraftfullt stilbrott som någonsin graffiti på Nationalmuseum skulle kunna utgöra. En farao son bröt mot traditionen.
Akhenaton var en revoltör, sin tids punkare. Efter att under några år ha konsoliderat sin maktställning kom han ut ur garderoben, avskaffade polyteismen och dess övergud Amon till förmån för den enda guden, solskivan Aton, bröt med prästerskapet och den gamla religionens inflytelserika nätverk, övergav tempelstaden Luxor och huvudstaden Karnak tillsammans med hustrun Nefertite för att grunda en ny stad, Akhetaton, och skapade slutligen sin helt nya konst, där figurerna, framför allt han själv och hustrun, domineras av långsträckta ansikten, svällande höfter och utskjutande magar. Akhenatons konst utgör ett befriande galet inslag i egyptiska samlingar. Det faraoniska allvarets manlighet har bytts ut mot något berusat, dansant och kvinnligt, något mer lustfyllt eller till och med sexigt och något hermafroditiskt, där Akhenaton tävlar med sin erkänt vackra hustru om de yppigaste formerna. Hans händer har övergett den tidigare periodens demonstrativt orörliga poser. Med uppåtlyftade handflator fladdrar de nu mot Aton, tar emot dess fruktbara solstrålar och gör farao till livets och härlighetens gestalt, snarare än dödens och militarismens.
Hur vågade han göra detta uppror? Och vad kostade det honom inte? Nefertite lär ha övergett honom till sist, flydde tillbaka till prästerskapet i Luxor och förstärkte därigenom reaktionen. Som emellertid lät vänta på sig tills Akhenaton var ordentligt död. Då drog de alla, från Abu Simbel till Memfis, en lättnadens kollektiva suck. Allt återgick till det gamla. Lite som när Hitler dog.
Konsten som provokation. Hur viktigt är den inte? En Lars Wilks, en Johnny Rotten.
Akhenatons och Nefertites dotter förmäldes med, jovisst, världens mest berömde farao, trots att han kanske var den mest kortlivade, eller kanske just därför, Thutankamon, som väl, om bortgångne svärfadern fått bestämma, skulle ha hetat Thutankaton. Hans dödsmask i guld är något för sig själv. Men punk är den inte.
