I sina mikromemoarer Svarta fyrkanter (2024) skriver Ulf Eriksson om sin trilogi av fragmentromaner, Överrocken (2010), Kortfattad besvärjelse av taxichaufför (2012) och Fönstret i parken (2021). Han verkar ha haft höga ambitioner med dessa romaner. Projektet spänner över mer än ett decennium. Det lockar till läsning.
Eriksson är en författare som har modet att skriva experimentellt och intellektuellt. Att han också är poet framgår av språket, som är fullt av skarpa iakttagelser och tankeväckande, ibland hisnande formuleringar. Så kan till exempel en person vara ”skygg som ostronet inför citronsaften på livets bistro”, en liknelse som tål att processas länge utan att dess innehåll till fullo blir uttömt. Han är dessutom en berättare av rang. När drivet är som bäst uppslukas jag av berättelserna och accepterar fullt ut deras gränslösa ramar.
En googling på fragmentroman ger förhållandevis många boktitlar att förhålla sig till. Den Allmänna Idioten förfaller till cirkeldefinition – vilket den borde lärt sig låta bli kan tyckas – och skriver att en fragmentroman består av fragment. Erikssons fragmentromaner består av pusselbitar, men framför allt av lager. Som att med pincett bläddra sig ner genom en tusenbladstårta blir läsningen av dessa verk. Trilogin hålls samman dels av formen. De är alla cirkelkompositioner. Dels av tematiken, en sorts filosofisk djupdykning i minnen och drömmar, vilka båda konstrueras av och kan dekonstrueras genom tids- och rumsbegrepp.
En av huvudpersonerna i Överrocken heter Prospekt och är mäklare, det vill säga, han är de facto försäljare av rum. Han – och alla andra karaktärer i romanen – har namn efter IKEA-produkter, sådana man inreder rum med. Andra detaljer i texten med koppling till rum är Borges Aleph, ett mycket litet föremål på ett par centimeter som rymmer hela kosmos (eller möjligen en punkt varifrån hela kosmos kan beskådas). Skidbladner, ett skepp i den fornnordiska mytologin som kan vikas ihop och förvaras i en liten pung, men som fullt utvecklat rymmer alla asagudar. En miniatyr av bly, som jag förstår uppfunnen av Eriksson själv, kallad phela (ett anagram av aleph), som väcker minnen och kan störtas ned i, vilket är som att falla genom kosmos. I ett ganska litet rum finns ett pussel av den gigantiska Hästhuvudnebulosan. Den rymmer i sin enorma utsträckning eoner av tid, vilket leder tankarna till kvantfysikens tidsresor, katarakter och parallella universum, hos Eriksson accentuerat av Alteropolis, de olevda livens stad.
Ett centralt citat utgår från flickvännen Vy. ”Ibland fanns minnena före henne i rum hon kom in i, ibland kom minnena för sent och hon fick vänta. Det hände att hon kom samtidigt som minnena och då lyste världen.” Minnen, händelser i förflutenheten, kopplade till rum, men också, som hos Proust och hans madeleinekaka, till ting. Till Phelan förstås, men också till överrocken, från en svunnen tid och fylld av minnen när dess svala foder sluter sig runt kroppen. Eriksson urskiljer två typer av minnen. Dels det hämmande höljet, som likt överrocken omsluter och inskränker minnets rum, dels dess motsats, ett invändigt, som likt alephen innehåller så mycket mer än dess skal rimligen tål. Romanen börjar följdriktigt i ett minne som omsluter bland annat Fantomen-tidningar och ett samtal mellan Den vandrande vålnaden och bandarhövdingen Guran, ett minne som återkommer på sista sidan och som då passerat över en särskild blinkning till läsaren, Fantomens förklädnad när han som Mr Walker rör sig i civilisationen, en rutig överrock.
Om det är minnet som står i fokus i Överrocken, är det i Kortfattad besvärjelse av taxichaufför i stället drömmen som är föremål för Erikssons intresse. Handlingen ligger här nära drömmens absoluta gränslöshet. Berättaren är drömmaren och kryper som sådan, med kortare perioder av vakenhet emellan, in i och ut ur sina båda parallella historier och deras parallella rum, den ena om en taxichaufför som söker sin dotter, den andra om en dotter som söker sin far i en taxichaufför. Ända ifrån början är det dessutom diffust vad som är berättarens drömmar och vad som är hans läsupplevelse av författaren Edgar Topos (som har en namne i Överrocken och som ges ut på Overcoat förlag), en författare vars litteratur är levande på riktigt och förändras till form och innehåll också när den inte läses. Berättaren och författaren Topos tycks i själva verket drömma fram varandra och varandras berättelser, men det kan också vara så, att vi inte befinner oss i en dröm utan i en avliden människas sista minne.
Alltmer drömlika graviterar handlingarna ner genom tusenbladstårtans lager, tyngda av barndomens oändlighet och ensamhet. Gränsen till fiktion i fiktionen står öppen också i det att en kortlek med emblematiska bilder tycks föreställa scener ur den roman vi just läser. Den enda gräns som inte överskrids är den mellan självet och gemenskapen. Individen är isolerad, vare sig omgivningen är verklig, drömd eller förvanskad i ett minne. Steg för steg vecklar berättelsen sig avslutningsvis ur lager på lager och landar där den började, i berättarens besök hos professor Atabes i Kalifornien, ur vilket hela romanen egentligen utvecklat sig som en, ja varför inte, helt realistisk läsupplevelse.
På ett plan är det dock Fönstret mot parken som är den mest realistiska av trilogins delar. Den handlar om vänskapen mellan Max och Angel och spänner över ett helt liv. Minnena från detta, återigen i lager på lager, utgör en urstark väv, som tycks omsluta och nästan kväva Max i varje stund. Lager på lager – av överrockar – iklär sig också den av Max tecknade karaktären Burried Mountain, på jakt efter en gangster, som mördar med en knottrig spikklubba av järn, huserar han i Central Park, New York på ett sådant sätt att gränsen till fiktion i fiktionen återigen öppnas. Så även genom att emblematiken (en bild, åtföljd av ett tale- eller tänkesätt och en kommenterande text) återkommer. Varje kapitel i Eriksson roman är ett emblem, där bilden är en serieruta ritad av Max, som följaktligen upphöjs till medförfattare i romanen. Pratbubblan är tänkesättet och resten av kapitlet en förklarande text.
Så når vi slutet och dess cirkelkomposition, eller knut på knorren om man så vill, träffar en i huvudet som en knottrig spikklubba av järn. Slutet är en text som är början på den roman vi just läst, författad av Angel, som en självbiografisk roman av Max. I dessa lager på lager, med rikligt med metasmör emellan, går realismen slutligen förlorad. Jag fruktar att till och med Ulf Eriksson är en fiktiv karaktär, skapad av Max, enligt Angel. För vem är Ulf Eriksson? Egentligen. Vem vill han vara?
För mig, en författare och litteraturtyckare skapad av mig själv, baserad på en idé av mina föräldrar och återspeglad i några texter av Ulf Eriksson, handlar denna trilogi om identitet. Den otillfredsställda människans längtan efter något annat (rum och tid), någon annan (rumtiden och parallelliteten till ett annat själv), sprickan i muren (katarakten mellan världar) där ett grönare gräs kan anas, t ex en älskad väns avundsvärda liv (Angels). Identiteten som självets skydd (skyddsrock) och kanske även emblematiken som läsarens skydd mot den nakna människa som träder fram ur dessa tre romaner.
Men att bli klok på vad detta egentligen handlar om är inte lätt. En enkel författare att ta till sig är Eriksson inte, men för den som är formsökande, komplikationsberedd och långsiktig i sitt läsande är detta likväl underhållning av rang.