Jag skrev en berättelse en gång. Jag hade den från början. Jag skulle från A till B. Allt annat var oväsentligt och underordnat resan från A till B. Sedan satt jag, en timme om dagen, och knattrade mig fram på tangentbordet längs den upptrampade stigen. När jag kom till B var berättelsen färdig. Resan hade varit intensiv och utan överraskningar. Det var just inget mer än en berättelse.
Jag tänkte, att jag hade en färdig berättelse. Att jag borde göra något mer av den. Jag borde placera lite rundare karaktärer i den till exempel. Jobba med språket. Kanske hacka sönder den där upptrampade stigen, göra resan lite mer spännande. Sedan satte jag mig, en timme om dagen.
Men det går ju inte. Den färdiga berättelsen stämmer inte. Personerna som nu börjat befolka den kan helt enkelt inte ta sig till B med bibehållen trovärdighet. De går sina egna vägar. Jag måste följa dem i hasorna, en timme om dagen, iaktta och berätta. Långsamt förändrar de min berättelse. B sjunker ner bortom horisonten.
Jag vet inte längre vart jag är på väg. Men en sak är klar. Resan är full av överraskningar. Det här är något mer än bara en berättelse. Jag kan nog utan problem resa två timmar om dagen. Tills en dag när jag är framme någonstans.