I Dagens Nyheter skriver min förläggare Gunnar Nirstedt (22/10) om varför en kulturkanon är en riktigt dålig idé. Och visst blir det galet när kulturignoranter och knätofskramare som aldrig verkar ha läst en riktig bok ska pressa på svenska folket en litteraturkanon också om de inte själva ska bestämma dess innehåll. Gunnar vill hellre ha ”en läroplan som ger unga människor förmågan att förstå texter av skilda slag”. Till vardags är jag utbildningschef i en liten Norrlandskommun och vet att vi på den punkten ständigt misslyckas och under många herrans år ständigt har misslyckats. Vilket är förklaringen till att vår litterära kanon förflyktigats.
För visst fanns en kanon. Inte en som beslutats av makten, så brukar det inte gå till i demokratier, utan en som vuxit fram genom att åtminstone väsentliga delar av folket besuttit såväl snille som smak, för att nu låna valspråk från ett annat gäng.
Jag tror till exempel att Gunnar och jag, i samtal över ett glas vin eller två, skulle vara hyfsat överens om ett relativt stort antal verk och titlar som ovedersägligen utgör en del av en svensk kulturskatt. Inte ens efter tre glas skulle vi kalla det en kanon, men likväl skulle det nog vara en sådan. Att tvinga något av mina barn att ta sig igenom den vore en dålig idé som förmodligen skulle verka avskräckande och knappast utveckla vare sig snille eller smak hos dem. Läsviljan måste, vilket ligger i botten av Gunnars resonemang, utvecklas över tid och styras av nyfikenhet snarare än tvång.
Låt oss på nästa förlagsfest därför rulla fram en riktig kanon och skjuta regeringens kanonplaner i sank.
